PottsGBE01

Jag vet inget om de här ungdomarna, inte ens var jag hittade bilden. Men den är fin, och de verkar så trevliga. Tror ni att det är helt galet att gissa att de bor på Long Island?

Svar från Bilda Bostad

Hej xxxx,
först vill jag börja med att be om ursäkt för att du fått vänta på
svar från oss. Det är mycket beklagligt men har ingen annan orsak än
den mänskliga faktorn.

Det är tråkigt att höra att du uppfattar vår information som partisk.
Det har aldrig varit vår avsikt. Vårt uppdrag är att tillhandahålla
information om ombildningar, men vi tar inte ställning i frågan.

Vi har under hösten gjort ett nytryck av vår broschyr och vi får
hoppas att vi lyckas bättre med den.
/Mvh Infocenter

Mitt brev finns här.

IKEA

avlöpte väl. Inga panikångestattacker, inga personskador, och faktiskt ingen som grät. Inte öppet i alla fall. Tror i och för sig att min syster smög iväg en liten stund bland badrumsutensilierna.

Däremot försvann mamma någonstans mellan sovrums- och skrivbordsavdelningen. Vi fick låta ropa upp hennes namn i högtalarna. Efter en stund såg jag henne tvärsöver hyllavdelningen, trevande irra mellan gångarna. Jag vinkade, men hon befann sig redan i en annan värld. Senare mindes hon hela episoden som att hon märkt att vi försvann, och då bara satt sig i en fåtölj och väntat på att vi skulle hitta henne. Efter detta hade hon ont i höften och haltade lite. Det är inte omöjligt att hon kan ha försökt klättra över något.

Min syster och jag matchade den andras humörläge med stor rutin. När den ena var irriterad och talade med gäll och andfådd röst var den andra fullkomligt katatonisk. Vid kassorna brast det emellertid för mig och jag kallade henne pms-kärring. Hon kontrade med klimakteriegubbe.

Men

idag ska vi till IKEA, jag, mamma, min syster och hennes kottar. Det kommer naturligtvis sluta i gråt och skrik. Det är alltid svårt att förutse vem som kommer gråta och vem som ska stå för skrikandet. Men en kvalificerad gissning kan vara:

Syster - skrik
Mamma - gråt
Jag - skrik
Kottar - gråt

Inte nödvändigtvis i den ordningen, vi är alltsomoftast upplagda för improvisation när det kommer till detta att plåga varandra.

Tills dess jag kommer hem och kan berätta hur det went down, vill jag ge er en inspelning som i alla fall för min del för tankarna till en förment romantisk picknick i Villa Giulia-parken vid Roms nationalmuseum, och hur jag och någon annan spanade på ensamma män som smög mellan träden. Jag ger er Samuel West och anledningen till att K:et i Bruno K Öijer inte längre står för Kenneth.

http://www.zshare.net/audio/4563195b588c57/

Beta-blockerare

Jag hade en lugn hemmakväll idag. Hela dagen var ju som bekant kväll. Lite gemyt i soffan.

Bettskena

Idag använder jag mina tusen högskolepoäng till att stirra in i en vägg. Jag känner en sådan desperat olust inför att finnas till just nu, just här. Bland dammiga pärmar, surrande datorer. Och hösten, att det blir mörkare för var dag, det är så dumt. Jag kan gå med på mörkret, men att det måste vara en så utdragen process? Jag vet att vi kommer famla i totalt mörker under fyra månader, vakna i mörker, äta i mörker, gråta i mörker. Men kan vi inte bara få det överstökat? Det är som att lyssna på en trist unge dra ett trist skämt. Hela upptakten, den uppenbara poängen man ser eoner i förväg. Mina dagar har sett exakt likadana ut i ett halvår nu. Vill tjuvröka, sparka på lyktstolpar.

"Det räcker inte!"

Om morgnarna känner jag ofta en diffus känsla av skuld.

Summering

Detta gjorde mig ledsen igår:

• Den första reaktion jag fick på min JT Leroy-outfit var en "vad ska det där föreställa"-blick från någon arbetare i kloss-skor och dött ansikte.
• Buffén var nästan slut när vi kom.
• Det var för mycket kreti och en inte obetydlig mängd pleti på festen.
• Jag missade Booka Shades In white rooms. Istället stod jag i toalettkön och lyssnade på ett gäng tjejer tjafsa om vem som var först.
• På dansgolvet fick jag frågan: "Vad skulle hända om jag ryckte av dig peruken?". Jag svarade: "Jag skulle ställa till med en scen!". Vad jag borde svarat: "Du skulle förvandlas till historiens tråkigaste människa!".
• En tjej överdoserade på toaletten, och när vi burit ut henne och jag ringt ambulans började folk bära in henne i en taxi. "Men ingen taxi, jag har ju ringt ambulans!" sa jag, varpå någon svarade: "Har du ringt ambulans till en svartfest, din jävla idiot!". Jag lyckades få dem att vänta på ambulansen, men allt jag kunde tänka var hur jag ville ta den där nertjackade idiotens huvud och krossa det mellan två gatstenar.

Detta gjorde mig glad igår:

• En tjej som kom samtidigt som vi dansade en så infantil och obekymrad dans att jag blev öm om hjärtat. Nu är jag inte den som förespråkar galen och crazy dans, det här var något annat. Själva motsatsen till sexig och självmedveten var hon.
• Det var bra musik.
• En svettig skäggbög kom fram och frågade om vi inte kände varann. Att han såg ut som en lastbilschaffis gjorde allt så mycket mer symmetriskt.
• På hemvägen åt jag en jättegod falafel med min vän A.
  

Tre

dagars festande har landat mig i den här slutsatsen:

Jag ska aldrig mer gå ut. Bara sitta hemma och arbeta med det väsentliga, inte låta mig distraheras av något trams. Allra minst mitt behov av alkohol. Jag menar allvar. Känner en stark lust att låta ett godståg köra över allt vad "hipsters", pundare, Nacht-kids, svennar, anabolabögar utan tröja och så vidare heter. Mer om detta senare.

Lika som bär!

Liknar inte Momus lite en viss svensk popkulturjournalist? (Inte KP, den andra.)

Okej,

jag skulle ju aldrig komma på idén att ha på mig boxershorts, men annars är det ganska nära.

13.09

Jag står i dörröppningen, sticker ut huvudet i korridoren. Väser mot receptionisten:

- Jag haaatar dig!

Olika

saker jag med klagande röst ylat idag:

"När får jag gå hem?!"

"Hjääälp...!"

"Hallå...?"

"Neeej!"

"Hallå!"

Öh,

förra inlägget var tänkt som ett preludium till en berättelse om något annat självförvållat, nämligen mitt ryggont. Men min bakfulla hjärna slarvade bort den tankegången. Jag fick alltså akuta ryggsmärtor igår kväll som en direkt följd av den stress jag erfor av insikten "Jag har ingenting att ha på mig! Absolut ingenting!", samt "Jag hatar mitt liv!", och "Varför är jag så ful?!".

Författaren som liten valp

När jag var ung och bodde i Paris hade jag ett jobb där jag förödmjukades på daglig basis. Sedan dess har jag uteslutande haft jobb där jag förödmjukas. Mest av mig själv dock. Det har varit ett sätt för mig att återuppleva den tiden.

Jag blev entledigad relativt omgående, och medan jag väntade på att pengarna skulle ta slut hade jag stundvis mycket tråkigt. En effekt av denna tristess följer här:

Grå eftermiddag. Alla eftermiddagar är i och för sig grå i Paris. Denna dock extra grå. Jag låg och åmade mig på loftsängen, hungrig på affirmation. Genom en för den samlade kognitiva vetenskapen outgrundlig tankebana kom jag fram till att det bästa sättet att bli lycklig igen var att smörja in delar av ansiktet med tigerbalsam. Jag ville, har jag sagt vid ett senare tillfälle, "känna att jag levde".

Nu ska det nämnas att den omedelbara effekten av denna ansiktsbehandling var ganska modest, varför jag inte med en gång insåg orsaken till att jag på kvällen förvandlats till en nyfödd och kuddig valp. Mina anletsdrag fick en grotesk prägel. Man tänkte när man såg mig: Tusen år av gråt.

Jag såg ut på detta vis i ungefär en vecka, under vilken jag vid ett tillfälle besökte min gamla arbetsplats för att be om den sista lönen. Den ena av cheferna var en arabisk man med ett hårt yttre och ett ännu hårdare inre. Han njöt av att plåga människor. Den andra var en fetlagd kvinna med ett komplicerat förhållande till sin av tunt och flygigt hår hjälpligt täckta skult. När jag dör och mitt lilla liv passerar som ett bildspel framför ögonen till tonerna av GM:s One more try kommer en av bilderna definitivt vara den på mina två chefer och blicken de gav mig då. De gav mig samma blick som ni skulle ge det hysteriska Britney Spears-fanet på Youtube om han plötsligt stod vid er sängs fotända mitt i natten och skrek.

...

Jag har så tråkigt. Jag har så fruktansvärt tråkigt. Excel-arken dansar framför ögonen på mig. När jag hämtar kaffe går jag så långsamt jag bara kan, men det hjälper inte. Jag har fotograferat toaletten. Jag har tittat på samtliga mingelbilder på hela internettet. Antal bilder jag figurerade på: 0.

Jag ska nu gå och fotografera fikarummet. Kaffebryggaren först.

Senaste nytt!

Stoppa pressarna! Det här kommer väcka debatt i stugorna.

Laura

Igår natt satt jag uppe och såg Inland Empire. Och jag säger som när jag och mamma hade varit och sett Jurassic park på Filmstaden Sergel: Det här var den bästa film jag sett!

Hur det än må vara med den saken har jag skäl att tro att jag fick en liten psykos under nattens gång. Ni vet, man skiljer inte mellan dröm och verklighet, man ser Laura Dern fulgråta i hallen, man är Laura Dern och pratar med tidningsutdelaren genom brevinkastet.

- Det lyser fan alltid inifrån din lägenhet när jag kommer med tidningen.
- Det är för att jag ska kunna skydda dig! Jag har kokat te!
- Gå och lägg dig nu.
- Vänta, gå inte...! Jag jobbar också med papper...

The drugs do work

I förra veckans Kulturfredag kunde vi höra en dammig Ernst Brunner prata om boxningens skapande-metaforik. Samt en tuggummidoftande Natalia Kazmierska berätta varför "vi" fascineras av maffiamän.

Men det som var intressant på riktigt var Carl Michael Edenborg om svenska författares drogvanor. En anonym poet berättade att hon gillade amfetamin, och att hon en gång under påverkan därav skrivit en c-uppsats på en kväll, och fått VG. Vilket påminner mig om en historia jag hörde om en kompis (brorsas flickväns syrras kompis kursares pappas analytikers underårige älskares grannes) kursare som tagit speed före en salstenta. Sprängfylld av självförtroende satte hon sig, fick tentan framför sig och bara: "Jamen det här kan jag ju, och det här med! Det här är ju lätt, jag kan det här!". Och just så besvarade hon också varenda fråga, skrev: "Jag kan det här!", "Det här kan jag svaret på, det är lätt!".

Vissa

har ju kommit upp sig i världen.

Nothing succeeds like excess

"Agneta" kom in en stund senare och sporde:

- Hur många lådor med registerblad ska jag beställa?

Jag lutade mig bak i stolen samtidigt som jag långsamt svängde runt och tittade på henne. Jag anlade en tankfull min och funderade.

- Tja... Kanske sex hundra tusen?
- Ehh, jag tänkte nog runt fyra, eller fem högst...?
- Nämen snälla Agneta! Nu måste vi nog...

(Och här reste jag på mig, la armen om hennes axel och ledde henne ut ur mitt rum)

- ...prata lite du och jag.

Fika

Ibland är verkligheten löjligt banal i sin övertydlighet. Jag sitter och erfar en stund av ren och oförställd leda. Själva den platonska idén om ledans väsen sköljer över mig där jag sitter och matar in meningslösa data i ett excel-ark. Just som jag tänker ta en paus och skriva något om den paneldisskussion med författare, bibliotekarier, datanördar etc. om bibliotekets framtid Momus refererar här. Han föreslår en återgång till ett homeriskt ideal baserat på en muntlig berättartradition, och frågar sig hur länge internet kommer basera sin informatinsspridning på text. Han belyser också problemet (?) med att man i dagens internetbaserade kultur- och informationskonsumtion glömmer bort kroppen i det man mest sitter och hukar framför en skärm.

Just då sticker "Agneta" in huvudet och frågar "klockan två-fika?". "Nej", säger jag. "Jag måste skriva färdigt en sak här!".

Jag vill

bli bästis med Momus.

Book of jokes

Hittade ett klipp från en intervju med Momus. Jag kände tidigare bara till hans lustighetspop, men det visade sig att han är en riktig renässansman. Här utvecklar han sitt projekt (och sin ratade idé för ett tv-program) att berätta historier som ibland helt saknar poäng. Gud, den där animerade bakgrunden gör mig helt sjösjuk. Det är så här jag önskar att TV var. Om det var så här skulle jag aldrig kastat ut den genom fönstret i somras. Någon som pratar oavbrutet om ditt och datt, inte för att det är så angeläget eller ens intressant alla gånger. Men för att av alla dessa kolossala mängder ord som yttras får vi en summa som för det mesta är bra mycket subtilare än delarna. En princip alla bloggare där ute borde ta till sig. Momus berättar om hur han träffade Joseph & Alton från en av Cremaster-delarna på väg till inspelning, men poängen hinns inte riktigt med förrän kameran börjar pipa och det är dags att ta en promenad i den gröna, animerade 3D-skogen.

Se där, ett rörigt nonsensinlägg utan poäng. Häll bara ner det i smeten där de andra redan ligger och möglar.

Men innan ni gör det kan ni titta på den här. Det är så roligt med tjejen som avbryter ett hångel/ligg med "are you really that stupid!?" när killen inte känner igen en Beach Boys-låt.

Für Salvada

Kunde inte låta bli, hade den ju på väggen. Rakt på, en face, med blixtblänk. Vad mer kan man begära?

Samtalsdöd

Hur man på ett försynt sätt säger "du kanske är lite tråkig". Ribbing alltså, vilket gör det hela ännu lite roligare.

Tack

vare den här fantastiska människan kan jag nu publicera den riktiga bilden på Alexandra och hennes prins J. 1995, detta gåtfulla år. Allting började, allting slutade. Förvirringen var total.

Igår idag imorgon

Igår hade jag emo-kväll för mig själv i skenet av laptopskärmen. Jag tittade på en av mina favoritfilmer, Christine Jeffs' Sylvia. Kanske smulan för pretto att skriva vem som regisserat den, eftersom alla ju vet vad det är för film. Men jag vill lobba för henne, för filmen var bättre än någonsin igår. Vet inte om det beror på mig, att mina referenser på ska vi säga "relationsplanet" har blivit fler och djupare. Eller om det var för att jag ansträngde mig för att se filmen som en historia om kärlek, svek, ångest och skapande, och inte som ett inlägg i en lång diskussion kring Sylvia Plaths diktning och relation med Hughes.

Hur som helst tycker jag väldigt mycket om filmen, och jag vill sluta hata nu. Nu får det vara slut.

Cindy

Det var inte meningen att låta sådär om Cindy Sherman. Hon är toppen, och jag är mycket rädd för henne.

Det här är min favorit. Tyvärr inte så stor, men desto mer orange.

Rättelse:

Jag vaknade inte alls klockan ett i ljuset av en annalkande vinterensamhet. Det var istället varmt och soligt, och jag hade en fin röd bomullsklänning på mig, satt vid poolen. Växterna var dammiga, folk gick omkring, jobbade inte.

Moderna #2

Att gå på museum har alltid varit ganska krävande. Inte så mycket för att jag skulle ha för höga krav på det som visas, eller att jag skulle vara ointresserad av konst i allmänhet. Allt detta kan såklart stämma i perioder, men det stora problemet är att min självmedvetenhet alltid ökar med ungefär sex miljoner procent så fort jag går in i en utställningshall. Från den stunden är jag själv i lika hög grad som konsten ett utställningsobjekt. Sättet på vilket jag står, går och betraktar verken observeras av de andra besökarna. Man tar på basis av min minsta rörelse och subtilaste skiftning i ansiktet ställning till hur jag uppfattar, och i vilken grad jag förstår verket jag har framför mig.

Den här (med KBT säkerligen åtgärdbara) defekten gör mig i förlängningen naturligtvis väldigt reaktiv så fort jag känner mig betraktad i museimiljö. Många gånger har jag lagt pannan i djupa veck över någon minimalistisk låda av Donald Judd, eller fnissat åt någon av Cindy Shermans clowner. Men genom att helt och hållet tänka bort det faktum att jag över huvud taget har ett ansikte kommer jag hjälpligt runt problemet. Vad jag inte kommer ifrån är ett överdrivet intresse för de andra besökarna. Och med ett stort intresse kommer en beredskap för irritation. Som idag.

Nästan samtliga av Vinter-bilderna illustrerade antingen följden av ett mindre lyckat kommunalt beslut i någon ledsam håla, eller en obildad och smaklös familjs skrattretande inredningspreferenser. Man kunde skratta åt allt. Men jag kände så starkt när jag stod där att jag inte ville reducera vare sig verken eller de avbildade människorna till något man sneglar på varann och flinar åt, stärkta i förvissningen om att vi alla här tillhör samma akademiska medelklass, och att de på bilderna är några helt andra.

Visst, de var fula. Och de flesta hade säkert bokhyllorna fulla av porslinsfigurer. Men tittade man på fotografierna kunde man se att det var deras liv vi tittade på. Ingen poserade, ingen avbröt vad de höll på med, ingen tog någon större notis om att de blev avbildade. Folk drack öl, hånglade, väntade, spelade Jack Vegas, pratade, åt, var tillsammans, var ensamma. Allt medan vi stod där i en fönsterlös lokal och flinade.

Idag,

en vanlig söndag. Vaknade klockan ett på eftermiddagen efter att ha snoozat i tre (3) timmar. Mobilens alarm inkorporerades i drömmen och blev till ett stort antal bombladdningar som skulle desarmeras i tur och ordning, med sex minuters mellanrum. Efter detta, uppstigen till det grå vinterljusets kranka blekhet beslutade jag mig för att inte, i motsats till vad jag kände för mest av allt just då, lägga mig igen för att aldrig mer vakna. Istället åkte jag och såg Lars Tunbjörk på Moderna.

Utställningen bestod av ett antal foton Tunbjörk tagit runt om i landet från tidigt nittiotal och framåt. Den del som intresserade mig mest hette Vinter och behandlade enligt konstnären själv årstiden som ett mentalt tillstånd. Det var svensk ful-socialrealism för hela slanten. Men vad som kunde ha blivit ännu en kall snapshotblick på fult upplysta dagrum, smaklösa interiörer hos borlängebor, fula uteplatser med smutsiga snödrivor i förgrunden, det blev något annat, en smula varmare och mer inkännande. Vilket verkar bero på att Tunbjörk förmodligen inte tycker illa om människor, som jag upplever att Jens Assur gör efter att ha sett hans Umeå-utställning på Färgfabriken.

Det fanns en bild som först gjorde mig ledsen, sedan arg, men efter hand ganska öm om hjärtat. Bilden föreställde ett hörn av något centrum i Avesta. Antar att det rimligtvis inte finns så många fler än ett, men motivets anonymitet gjorde det lika svårt som irrelevant att placera det. I fonden ett Lindex-skyltfönster med två väldigt ensamma skyltdockor. Mitt i bilden en riktig icke-plats. En vindtunnel där man alltid blir olycklig när man ser sig själv i skyltfönstret. Till höger i bild ser man en illa klädd kvinna sitta och äta en ensam middag på en solkig hamburgerrestaurang. Kvinnan är ful, och hon är obarmhärtigt upplyst av lysrör. Kompositionen påminner om Hoppers Nighthawks. Bilden är kort sagt något av det mest deppremerande jag sett i år. Men inte utan en viss obestämbar skönhet, som jag vill avhålla mig från att beskriva närmare. Dels för att den kanske inte låter sig beskrivas, dels för att jag bara skulle falla in i ett "vi är alla människor, lika fula lika vackra!" om jag försökte.

Källa: Se & Hör

Ja, behöver jag säga något här?

Lys på din vej

Nu blir det fotoblogg! Det är så mycket jag vill säga, men verben sviker. Vi börjar med ett tillägg. Min stil för h/v 2007 har reviderats en smula. Vad jag tänker nu är något lite mer domesticerat, familjevänligt. Mer varm choklad med vispgrädde, mindre truckerhora och fultjack alltså.

Jag såg en gammal bild i senaste Se & Hör på prins Joachim och Alexandra. De hade stickade tröjor i brunt, beige och kanske en skvätt rött/grönt. Fotografen hade placerat dem vid ett fönster, och vintersolen lyste upp deras av kärlek redan upplysta ansikten. I fönstret låg en trött cockerspaniel vars päls gick i samma färgskala som tröjorna. Hela bilden andades 1995.

Jag kan inte hitta bilden, trots att jag letat över hela internettet. Och det grämer mig att jag inte fotade den i tidningen, för jag hade ju kameran med mig. Nåja. Bilden under är ju inte ens i närheten av den jag beskrivit ovan, och det ställer stora krav på era associativa förmågor, samt att ni har referenserna under kontroll.

Working girl

En chef från högre ort (inte Maggan alltså) har låtit meddela att mina arbetsuppgifter inom kort kommer undergå vissa förändringar. Mina ansvarsområden ska utvidgas, mina dagliga sysslor blir (mer) intellektuellt krävande. Jag har sett fram emot det här sedan jag började arbeta för denna, vad ska vi säga, institution. Men nu vet jag inte längre. Ansvar, det har jag alltid ansett vara för andra. The huddled masses till exempel. Nej, jag sitter nu och tittar på foton från Skalitzer Straße och föreställer mig en obekymrad tillvaro.

När jag kommer in på de här ämnena blir jag alltid så obstinat. Jag blir som sexton igen. Till och med inför min pappa, som jag anstränger mig så för att verka vuxen och samlad inför, kan jag brista ut i:

- Jag fattar inte hur man kan jobba nio timmar om dan för att sen komma hem till en trist äkta hälft, fula barn, läsa Expressen, kolla på nåt idiotiskt tv-program, och sen bara dö!

Dessa utbrott följs i regel av generad tystnad från min fars sida, samt något krystat skämt från min.

Men bara att behöva sysselsättas av någon utomstående kraft så stora delar av varje dag, det förbryllar mig. När det finns så mycket man helt oreflekterat gör på egen hand om man bara ges tillfälle. Bland annat ingenting, en personlig favorit. Men jag ironiserar inte här. Jag menar inte det här som "Bosse på marknadsavdelningen" gör när han säger att han gärna skulle legat kvar i sängen oktobers första riktiga vintermorgon. Nej, Bosse. Det vill du inte alls.

Jag tänker makronivå. Jag tänker samhällen med hög arbetslöshet och ett levande kulturliv. Malmö, Rom, Berlin. Gud vad pinsamt det här blev. Nu: beta-blockerare!

Vissa ord

tränger emellertid igenom min tjocka hinna av afasi. Några från Salvada Kant har följt mig ett tag. Anhåller härmed om tillåtelse att använda dem i min nästa kontaktannons.

Jag bor i ett kalkbrott. Ett vattenfyllt.
Lugna dagar flyter mitt hår upp till ytan.

Ord

Min hjärna är lätt eroderad. Kan bara tänka i bilder. En bild jag tänker på är denna:



Hon påminner om Nicole i Egoyans The sweet hereafter, visst gör hon?

Jag

vill helt hålla med om detta, från 18/10, 23:19. Jag var kär i Audrey när jag var tolv. Det säger väl allt antar jag.

Det handlar

om det här också:

"Kaos"

I den hierarkiska stegen på mitt jobb befinner jag mig någonstans i botten. Därför kan jag aldrig ta någonting för givet. Jag kan heller aldrig vara säker på att få vara ifred. Och min dator är det ibland andra som använder. Jag har inga problem med detta, för jag följer devisen "Gör så liten skillnad som möjligt", och då kan man inte unna sig lyxen i någon stolthet.

Men mina medarbetares skamlösa utnyttjande av mina kontorsutensilier kan emellanåt ta sig sällsamma uttryck. När jag hade suttit en timme vid skrivbordet i morse kom plötsligt en kollega in i rummet, och trevande frågade hon:

- Du har gått ur min bild...?

Jag begrep verkligen ingenting, men försökte bringa ordning bland motstridiga intryck. Kanske hade de dragit lott om vem som skulle in på mitt rum och förvirra mig med rader ur Eva Dahlgren-låtar.

Tyvärr, och jag säger tyvärr, för i en trist och konform tillvaro av pärmar, aftonbladet.se-läsande kollegor och eftermiddagsfika behöver man sina stunder av förvirring - och till och med obehag. Även obehaget måste föredras framför tristessen.

Vad det handlade om i slutändan, vad allt här till slut har kommit att handla om, var ingenting mer, ingenting mindre än ett excel-dokument.

Lite om min mamma

Var hemma hos mamma igår. Efter middagen läste jag hennes Svd. På framsidan fanns en stämpel: "Tillhör Skarpnäcks bibliotek". Jag frågade mamma:

- Har du tagit den här från bibblan, mamma?
- Javisst! Jag fick ju ingen tidning imorse.
- Men, kunde du inte bara läst den på biblioteket?
- Nää, jag ville ju lösa korsordet.

DV

I senaste DV finns en annons för Expressens satsning att ge ut fult inbundna litterära klassiker tillsammans med lösnummer. Bland annat ser man en bild på alla författare, uppradade som på ett klassfoto. Det är naturligtvis inte författarna själva då de flesta (alla?) är döda idag. Expressen har istället anlitat en casting-agent som valt ut folk som liknar författarna. Denna casting-agent har tyvärr gjort ett dåligt jobb. Oscar Wilde ser ut som en grottmänniska med alldeles för tätt mellan ögonen, och en tom men samtidigt aggressiv uppsyn. Vad gäller Kafka är jag inte säker, men det ser ut som Peter Wolodarski. Fast lite knubbig.

Drömmen om ett skämt

Jag tittade på hålslagaren, och det såg ut som att det gick en sladd från den. Skulle det vara roligt om hålslagaren gick på elektricitet? Snart är det eftermiddagsfika, och då ska jag fråga tjejerna! Kan inte bärga mig.

Usch,

så trist att inleda ett inlägg: "Igår var jag ute. Jag drack öl och rökte brass."

Men det var dessvärre precis vad som hände. Det är en ganska spännande drog, men som med alla droger har den ett stort fel, och det är att jag alltid hemfaller åt en jobbig form (för det finns trevliga) av solipsism. Allt jag tänker går i loopar och jag fattar inte vad folk säger till mig. Inget av allt som händer runt omkring mig intresserar mig ens marginellt så mycket som att följa mina pundade tankar till slut (dvs ingenstans). Så är det ju i och för sig alltid, oavsett förgiftningsgrad, men i nyktert tillstånd har jag åtminstone förmågan att inte se ut som en sömnig schimpans medan jag gör det.

Jag önskar jag kunde skriva något intressant idag, men har tillfälligtvis tyvärr en intelligenskvot hos en genomsnittlig aftonbladet.se-läsare. Detta får emellertid mitt arbete att bli riktigt utmanande; bara att lista saker i nummerordning i ett exceldokument blir till en knivig utmaning. Jag rynkar pannan och tuggar frenetiskt på pennan.

Visst är det kul

att den som skrivit det här, jobbar här?

Sturm - und a little drang

På DN:s kulturdels förstasida kan man idag se en helbild på en frustande, stirrande och stampande Dan Ekborg, samt rubriken Dan Ekborg ger allt. Nu tänker jag inte försöka överträffa den här stringenta kritiken av svensk teater, men jag vill ändå dela med mig av min initiala reaktion på det jag såg. Och det var ett trött: "Varför det?". Varför måste Dan Ekborg ge allt? Varför måste varje "enastående" framträdande på den svenska nationalscenen vara en så programmatisk och platt inkarnation av allt som åsyftas när man gör sig lustig över pretentiös scenkonst? Varför måste känslorna vara så himla stora? Varför måste det skrikas så mycket? Varför måste alla stampa så förtvivlat?

Ge mig ett Dramaten där man mumlar på scen, där karaktärerna inte ständigt pendlar mellan dödsångest och manisk eufori. Ge mig en enda pjäs som inte handlar om tillvarons outhärdliga ledsamhet. Jag vet att livet är jobbigt! Jag behöver inte Dan Ekborgs tvångsmässigt sturm und drang-impregnerade manér att förkroppsliga min ångest. Min ångest är ett vitt Excel-ark, knän på byxorna, aftonbladet.se, en efterbliven min, eftermiddagsfika kl 14.00, att fyra timmars arbetsdag aldrig blir praxis. I challenge you, Dan. Gör det på scen.

Nu känner jag så här va, att eh,

antingen blir det språkkurs i Alingsås, eller också startar jag min egen Facehunter-blogg. Eye candy for the style hungry:

Joyride

En sådan rutten besvikelse man känner när man satt sig ner med föresatsen att skriva ett långt och sammanhängande inlägg om beröringspunkter mellan Charles Eames bananlövsteori och bloggande till tonerna av Pärts Für Alina, och hur det bara blir en pladdrig gröt av allt. Jag vill ta hela bloggen och slänga den i papperskorgen! Det här bekräftelsebehovet, det gör mig inte ett dugg glad.

När jag kom innanför dörren luktade det kiss i hallen. Det luktade kiss i köket, och det luktade kiss i vardagsrummet. Ibland känner man: "Det luktar kiss om mitt liv". Lite som när man, helt av en händelse (toalettbesök), känner en vidrig lukt samtidigt som man tittar på eller tänker på en person. Den personen kommer sedan att utgöra en visuell representation för just den doften. På samma sätt gör kisslukten nu en olfaktorisk nycirkusföreställning över min tillvaro.

Jag måste få luftombyte. Vem hänger med till Alingsås?

Nu började jag gråta:

Hur kunde jag missa

det här!? Jag är så himla besviken på mig själv. Jag ska aldrig mer gå ut.

Semantix

Och bredvid mig sitter två tjejer som frågar varandra:
- Gör man en promenad?
- Nej, jag tror man för en promenad...?

!

Fan, att körkortstestet ska ha sådana kuggfrågor hela tiden!

In spe

En vän till mig (gud, när ska jag sluta inleda alla inlägg så?) arbetar som konstnär. Han målar i en post-rembrandtsk stil, typ Odd Nerdrum: nakna, halvfula människor mot oxblodsröd eller rödbrun fond, uppställda i stiliserade kompositioner över den mänskliga existensens olika nivåer av moraliska dilemman, dödsångest och ömsesidig illvilja. Det kan låta som att jag gör mig lustig över hans val av motiv, men så är det inte. Han är helt fantastisk.

Han har en mecenat i en man som äger en utställningshall norr om Stockholm, och där brukar han ställa ut varje vår. Senaste utställningen innefattade en målning som jag hade modellerat för. Målningen innehåller en maskerad man i militärkläder, en äldre man med en bombladdning fasttejpad på ryggen, samt en ung man i färd med att slå sig själv i bakhuvudet med en hammare. Den förmedlar ett visst obehag.

När jag kommer till utställningshallen står det två personer framför tavlan. En av dem, en kvinna iförd ett slags folkdräkt med bjällror, är mycket illa berörd av tavlan och tycker det är olyckligt att den ställts ut. Bredvid henne står konstnärens vän K, också han konstnär. Jag har tidigare, åtskilliga gånger, pratat med honom om hans konst men aldrig begripit vad den går ut på. Det jag lyckats plocka upp är att det för honom är av största betydelse att hans konst inte ses av någon annan än honom själv. Den är till största del tankebaserad.

Jag önskar att jag kunde återge dessa två människors samtal kring tavlan ord för ord. Men det kan jag inte, och inser därmed att det här inlägget blir fullkomligt meningslöst. Vad jag däremot vill säga innan jag kryper ihop under bordet och sover en ångestriden sömn, är att K som svar på bjällerkvinnans Waldorfinspirerade konstkritik med ett knappt hörbart mummel säger:

- Det handlar om bevekelsegrunder.

Jag fattar verkligen inte. Och, eh, ingen av pojkarna på bilden är den som skrivit inlägget.

Take me to the prom. I dare you!

Jag har köpt boken Könskrig. Än så länge har jag läst tre kapitel. Jag läser mycket långsamt. Hittills är jag lite besviken över att boken vänder sig till tonåringar, det är en del "ursäkta att jag pratar skolgrejer" när Foucault nämns. Det finns väl en poäng med det, även om den går mig förbi.

Maja Karlsson hävdade att man inte visste vad män var för något förrän man går ut iklädd kjol, och hennes målande beskrivning gjorde mig inte direkt sugen att pröva.

Apropå inget alls - eller ja, allt det gamla vanliga - vill jag att aftonbladet.se brinner upp. Jag står på scenen och har just blivit framröstad till skolbalens queen. När jag ska hålla mitt tacktal får jag tio liter grisblod över mig och alla jocks och cheerleaders vrider sig av skratt. Med tankekraft stänger jag dörrarna till gymnastiksalen och tänder eld på gardinerna. En skränig, okoreograferad 70-talspanik sprider sig, och jag låter den arbeta en stund. Sedan tröttnar jag och bara låter allt brinna.

Making it up to the Maggan

Jag reagerade alldeles för överdrivet på att det knackade på dörren, jag vet. Och jag kände senare på eftermiddagen att det var läge att gottgöra mina stackars kolleger som fått stå ut med mina mood-swings och neuroser så länge.
Strax före fikat gick jag in i köket och täckte för fönstren med svarta sopsäckar samt monterade upp en strob. Här kan ni se mitt lilla överraskningsparty. Missa inte extranumret vid 1:21.

Det blev mycket uppskattat. Även om de flesta var ganska berusade, det var lite besvärande.

Chock!

Idag på jobbet knackade det plötsligt på dörren till min lilla lortiga håla. Det här, mellan 2:02 och 2:30 är jag när jag försöker bemästra den oväntade situationen.

Falling in love again




Never wanted to




What am I to do?




Can't help it




I was born that way




Can't help it

IMG

Ibland hittar man bilder som talar till en. Den här bilden till exempel,



den säger ÅNGEST med en jobbig röst. Usch, där är du, du känner ingen och du har inga pengar, och du vet inte ens vad stan heter eller hur du kom dit. Men du ska uppträda med en sex timmar lång monolog i den där byggnaden, och om du inte ställer upp bryter tredje världskriget ut. Men håller du monologen (som för övrigt ska behandla dina jobbigaste sexneuroser, och publiken består av åttio tusen kloner av din mor) kommer inte världens samlade bestånd av beta-blockerare hindra dig från att utveckla diabetes av obehag.


Skivomslaget nedan visade jag för min vän A, som omgående sammanfattade sina intryck med:

- Ren ondska.




Men den här bilden vet jag inte riktigt vad den säger. Eller, jag vet precis vad den säger. Den är från wefeelfine.org, så min hjärna har inget med saken att göra, även om jag gillar den förstås.

Titta här, så trevligt!

David Beckham gör en tolkning av årets nobelpristagare i litteratur:

Brev till Bilda Bostad

Hej,

jag fick idag ett brev med information om bostadsrättsombildning från er. Som jag förstår är detta ett projekt som i samarbete med Stockholms stad vill informera om hur det går till att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt.

Informationsfoldern jag fick var mycket pedagogiskt utformad. Det fanns beskrivningar över ombildningens olika steg, och man kunde läsa om människor som ombildat och berättade hur det blivit efteråt. Det fanns till och med en ordlista över termer som har med ämnet att göra.

Tyvärr verkar det ha blivit något fel någonstans, antingen i postsorteringen eller i ett tidigare skede. För av all information jag tog del av behandlade ingenting de negativa konsekvenser en bostadsrättsombildning kan ha på dels den som fortsätter att hyra sin bostad, dels den som köper loss den. Jag vet att det finns dokumenterad forskning på detta område, och jag kan inte tänka mig att det handlar om något annat än ett slarvfel från er sida att ni glömde bifoga även den informationen.

Jag ser fram emot att motta denna ytterligare info från er, samt ett svar på detta mejl.

Mvh xxx xxxx

Angående

min systers semianalfabetism, hon uttalar sig här. Kommentar #16.

Komik

Intervju med Mapei i DN om hennes kabareturné:


Du pratar engelska på scen, antar jag?

- Ja, mest. Jag gör ju musik på engelska också, så det känns naturligt. Det hade varit konstigt att göra det här med Lars Demian eller någon annan svensk komiker.

Lars Demian är inte komiker!

- Vad vet jag?

Blodskam

Min syster tyckte det var synd att Astrid Lindgren inte fick Nobelpriset i år heller. Akademien borde lyssna på vad vi vanliga människor tycker, säger hon. Nu kommer hon så klart invända och säga att det var ett skämt, men det är dessvärre en lögn. Jag känner henne, och oftare än sällan har jag konfronterat henne med att hon borde läsa lite bra böcker. Och då har hon med en min av hopplös imbecillitet hållit upp en Allers och sagt: "Men det gör jag ju! Eller...?".

Onsdag

Idag vaknade jag av mina egna klagorop, som vanligt. Och sedan blev det bara bättre. Varmvattnet fungerade inte, så kuddrynkorna fick vara kvar i ansiktet. Jag bestämde mig igår kväll för dagens outfit, så alla morgonbestyr gick väldigt smidigt.

Väl på jobbet står jag och förklarar mycket utförligt för mina tankar bakom varje aspekt av min uppenbarelse för receptionisten. Hon tar del av berättelsen med en skrämd och efterbliven min. "Tröjan, senapsgul och grovvirkad tänker jag mig är ett möte mellan Brideshead revisited och Grey Gardens; brittisk aristokratis lediga leisure-wear kombinerat med en småstörd uppfattning om rymd. Tröjan går mig halvvägs ner på låren, förstår du". Här tar jag ett steg bak och roterar sakta med armarna rakt ut, medan jag svajar lätt på höfterna. En nätt och jämt hörbar kör inifrån korridorens små rum:

Great minds against themselves conspire, and shun the cure they most desire.

Receptionisten välter ett pennställ. Jag stannar med ryggen vänd mot hennes lilla disk, och mot en Bror Hjort-reproduktion brister jag ut i:

Remember me...! Remember me... But, oh-oh-oh-oh - forget my fate...

If only...

Fråga:

Om en filmtidskrift hette Girls on film, skulle den då

1. Ägna sig åt feministisk filmkritik
2. Vara ett subversivt fanzine om lesbo-porr
3. Vara Veckorevyn goes filmtajm





?

Svara! Annars hoppar jag från Västerbron.

Morgonraseri

Imorse när jag vaknade sken solen så starkt genom sovrumsfönstret att jag det första jag gjorde skrek: "Håll KÄFTEN!" till solen.

Igår kväll var det tema:

Mara Lees Ladies på källaretablissemanget Agora, förlåt Forum (bara kul om man läst boken, men knappt ens då). Det var fullsatt i den suggestiva källaren. Senast jag var där bommade jag en cigg av Stig Larsson som satt strumplös i trappen, full som ett ägg och omgiven av tre blondiner. Nu var det en mer städad tillställning. Dramatenaktrisen Elin Klinga reciterade, och hon gjorde det med en så utpräglad radioteaternfrasering att texten nästan blev helt obegriplig. Då och då kastade hon hotfulla och spasmodiska blickar mot valda delar av publiken.

En Kim West staccato-reflekterade kring innehållet i boken, och gjorde så genom att räkna upp ungefär sex tusen referenser och inter- samt transtextuella allusioner varav minst 90% antagligen var omedvetna av författaren själv. Höjdpunkten kom när har klargjorde att romanen motsvarade en litteraturens monokrom, typ Kleins pannåer. Vad var de, blå?

Allt detta interfolierades av Terés Löfs atonala pianomisshandel, men också en fin Arvo Pärt-bit, som mest bestod av mellanrum. Det var hur som helst en upplevelse i sig att se Mara Lee sitta och digga till det mest brutala och ångestskapande hamrandet. Just där och då föddes min vilja att flytta ihop med henne också, inte i en gisten stuga på den irländska heden, men däremot i Prenzlauer Berg kanske. Eller varför inte lite ungdomligare, Kreuzberg? Där ska vi gå på parties, jag i blöja och hon utklädd till en litteraturvetenskaplig diskursanalys.

Jag arbetade

som lärare på Kärrtorps gymnasium en termin för ett par år sedan. Att jag hade möjlighet att göra det har helt och hållet sin förklaring i att Jan Björklund vid tidpunkten inte satt i regeringen. Jag var en ganska dålig lärare, hade många dolda motiv samt oklara värde- och värderingsgrunder.

En dag visade jag Nanni Morettis Caro Diario, en av mina absoluta favoritfilmer. Jag tänkte att eleverna skulle ta till sig hans kontemplationer och insiktsfulla omvärldsanalys. Det gjorde de dessvärre inte alls. Några somnade, flera tog långa toalettpauser, samtliga sms:ade nästan oavbrutet. Det snällaste de hade att säga om filmen när den var slut var att det var intressant att se hur det var förr i tiden. (Filmen spelades in 1990)

På tal om inget alls

I väntan på

att jag får förmågan att skriva text som låter som 4:01 till 6:45 i Keith Jarrets Köln Concert vill jag ge er Katrine Kielos:

Det här är min kropp.
Såhär kommer den att röra sig i rummet.
Såhär kommer den att närma sig dig.
Såhär kommer den att knyta upp din slips och dra av dig din skjorta.
Sen kommer den dra sig tillbaka för att fundera.
På vad den vill göra sen.
Kanske
Med dig.

Farväl till valpen

Ännu en meningslös helg till ända. Men jag vill inte att det här inlägget ska handla om Stockholms tröstlösa nattliv. Det här inlägget ska, eller åtminstone vill, handla om varför jag nu byter mobilnummer, mejladress samt går ur Facebook. Det handlar om ensamhet. Självklart också om oresonligt hat, men det vet vi ju redan.

Lördagkvällens ledsamma kedja av besvikelser och slumpmässig illvilja börjar i kön till Scenario på Kungsholmen. Kön består av mig och min syster. I tjugo minuter står vi och droppar sarkasmer till varandra, för att till slut komma ner till en halvtom lokal. Det här får illustrera dels den autistiska rörelsens tilltagande inflytande i Stockholms nattliv, dels hur lätt det är att på en sekund bli på fel humör (aka rättshaverist).

I studentskrapan pågår samma natt ett försök att komma in i Guinness rekordbok med världens största inflyttningsfest. Den absurda säkerhetsnivån tillåter dock inte att man kommer in utan en personlig inbjudan av en boende, så jag ringer en avlägsen bekant som möter oss vid ingången. Dessvärre gör alkohol honom lätt psykotisk, varför han tittar på resten av sällskapet och frågar: "Och ni, vilka är ni? Vad ska ni göra här?", samt: "Det kommer inte vara fritt inträde där uppe, det förstår ni va?". Allt med en svettig och allvarlig min, ackompanjerad av ett Christer Pettersson-stissigt rörelsemönster. Mycket olustigt.

För att komma in måste man passera en säkerhetskontroll som föranleder skämt av typen: "Får man ha vätska i handbagaget?". Lysrör, uniformerade vakter, elektroniska lås på dörrarna. Jag möter glada människor som manar mig: "Öppna en dörr, vilken som helst, det är fest överallt!". Jag följer uppmaningen och möts omedelbart av ett ansikte som uttrycker: "Vem är du, och vad fan gör du här?", samt en mun som säger: "Det här är ingen öppen fest, bara så du vet!". "Det är okej" säger jag, "jag tänkte bara bajsa i din diskmaskin!". Naturligtvis stjäl jag alkohol så fort tillfälle bjuds. Men jag lyckas inte uppnå det obekymrade känslotillstånd som är så essentiell i situationer av den här typen.

Överallt är starkt upplyst av lysrör, så fort man vidrör något hörs ett högt krossljud och vart man än tittar möts man av en ordningsvakt som förmanande signalerar "NEJ!" med hela sitt väsen. Jag blir törstig av att befinna mig under dylik press, så jag tar ett vitt plastglas och går hukande in i ett rum och stammar: "Jag skulle vilja ha lite vatten...", och möts av: "Jaha, och vem är du?". Efter att ha upprepat samma fras till en man som blockerar diskhon och fått svaret: "Jaha?" brister det för mig. Jag släpper plastglaset i golvet och säger: "Jag klarar inte av detta mer! Jag är värd så mycket bättre!". Jag går ut ur rummet och hör: "Men du kan ju inte bara släppa glaset sådär!". De håller kvar min syster och förtydligar: "Vi tycker att det var väldigt trist av din bror att släppa det där plastglaset på golvet!". Men hon bara: "Släpp mig, otäcka arbetare!".

Vi avslutar denna ledsamma natt på Kvarnen, och nere på toaletten får jag en nästan taktil förnimmelse av den rena ensamheten. Den får symboliseras av ett handfat till brädden fyllt av spya. Jag står en stund och tittar på mig själv i spegeln, med handfatet i synfältet. Under skosulorna krasar det av krossat glas. Och jag säger högt till mig själv: "Du är ensam."

- I love you!- Me too!

Det finns en video som beskriver mitt känslotillstånd. Och jag tycker det vore synd att inte begagna sig av de möjligheter till ordlös kommunikation som Youtube ger oss, då mitt språkcentra idag är svårt drabbat av gårdagens överdosering.

How insensitive

Jag sitter och torkar ilsketårarna lite diskret på ett fredagstomt kontor. För mitt slösurfande landade mig här: dagens känslostorm. Hoppas inte Strage missar den här. Måste kanske tipsa.

Är ganska kär i Sinéad. Jag skulle vilja bo ihop med henne någonstans på den irländska heden. Hon har en stor stickad tröja i någon naturfärg, bruna manchesterbyxor och gummistövlar. Och jag har väl ungefär samma outfit. Någon fin brosch på tröjan kanske. Vi hugger ved tillsammans, och tar långa promenader mellan byarna. Ibland uppträder vi på puben. Och jag spelar på pianot eller tramporgeln.

Men förmodligen skulle det lantliga lugnet göra henne hypoman och aggressiv. Och jag skulle väl falla ner i en tyst och deppremerande katatoni av internetbrist. Och bristen på rejv. Men jag skulle ändå vilja försöka.

och inte är det kärlek, nej det är mycket mera.

Åh, Åke Söderlind har vunnit min kalla svarta klump. Allvaret med vilket han presenterar varje program är inte av denna tid. Det senaste jag såg handlade om otrohet. Lisa Tengby betonade vikten av att inte ge upp utan fortsätta kämpa i ett förhållande i kris, istället för att hemfalla åt den polyamori Hans Nestius försvarade. Överlag ett väldigt intressant program, och fascinerande att se en debatt i tv där kameran faktiskt är helt stilla längre stunder (Kapten Stofil igen).

Annars fick Tengbys ord om att kämpa mig att fundera. Jag har själv ganska nyligen brutit upp från ett längre förhållande. Uppbrottet föregicks av flera försök att fixa det som var fel, introducera nya "tillbehör", men det måste ju kännas rätt för båda parter om det ska fungera, och det hade gått i stå en längre tid.

Hur som helst, häromkvällen satt jag med den vanliga molande saknaden. Jag insåg att jag inte fått det avslut jag behövde för att komma vidare. Jag hade heller ingenting att falla tillbaka på, då jag likt Åsa Tengby praktiserat en strikt monogami (vilket jag är ganska ensam om i min bekantskapskrets, bör tilläggas). Trevande gav jag mig ut i natten, och även om Stockholm inte är den metropol man kunde önska finns det även vid Telefonplan med omnejd forum för den här sortens nattliga sökande.

Således gick jag en sista gång hem med en påse Vickningschips. Det var sista gången, och när påsen var tom efter två Seinfeldavsnitt visste jag: det är över. Nu är det slut.

Öppna dörrar

I början av åttiotalet hade Åke Söderlind ett program på tv där han tillsammans med diverse inbjudna gäster samtalade kring relationer, kärlek och jämställdhet. Det sista ämnet avhandlas här, från 1984. Det är Lars Jalmert, en påläst och sympatisk forskare i psykologi som inte riktigt lyckas dölja sin trötthet inför den konservative riksdagsmannen Tore Nilssons tunna resonemang. Och inte minst socialdemokraten Margareta Persson, som förutom att hon är feminist är kusligt lik Gudrun Schyman i sin nästan fulländade retorik. Sedan är där också en darrig Marianne Rasmusson som mest verkar sitta bredvid Nilsson för att åtminstone lite decimera pinsamhetsnivån. Och samtalet styrs med lätt hand och lyhört öra av Söderlind, som nästan konstant har ett tvetydigt (och snäppet för roat) leende på läppen.

Lika mycket som man njuter av ett debattprogram där folk får prata till punkt (ja, jag är Kapten Stofil), lika mycket deppremeras man av att samma diskussion idag nästan skulle kunna föras mellan Schyman och Alf Svensson. Nu kanske det är orättvist att nämna Svensson då han är dement, men han och Nilsson har många retoriska grepp gemensamma. Exempelvis använder sig båda av fullkomligt ovidkommande exempel för att föra fram sina budskap. Kanske har de läst i tidningen om en kvinna som gärna stannar hemma med barnen i tio år etc. De har också samma ovana att hitta på allehanda forskningsresultat som till exempel visar att barn som haft yrkesverksamma mammor löper större risk att få psykiska problem i vuxen ålder. Dessutom misslyckas båda lika kapitalt att charma in sig hos motståndarsidan. Svensson med sin Café Norrköping-air, och Nilsson när han säger att han minsann hjälper till därhemma, han är jämställd, nästan.

Jag slår ju in öppna dörrar.