Året i bilder:

Just det,

jag och Tracey hoppas att ni också får ett år av klarhet och kärlek.

Tonite the streets are ours

Idag var jag ute bland människorna. Jag såg skräck, glädje, förväntan, stress, panik och tristess i deras ansikten, alltihop samtidigt. Mest tristess såg jag i ansiktet på de tonåringar som tvingades med till nyårssupéer av sina mammor. Dessa mammor försökte med spända käkar och tillkämpad munterhet skjuta bort sina barns missnöje med tankar som hördes ut genom deras huvuden: "Allt kommer bli så trevligt! Allt måste bli trevligt!".

Systembolaget var som en rock-opera. Folk lekte tittut mellan hyllraderna, tog små danssteg, gick längs vinhyllorna i långa kappor och drog lätt med handen över flasketiketterna. Allt gick som i valstakt. Jag behövde inte visa leg, lyfte bara lite på flärpmössan.

I år önskar jag mig klarhet och kärlek. Och att min högst verkliga tro på människans godhet ska komma fram i annat än trötta sarkasmer. Ska vi säga så?

Sveket

Och det här är ju bara olämpligt. Jag hade sådana förväntningar. Ni förstår, jag tror gott om människor.

Hochmeister

The Star skrev för ett tag sedan om ett kärleksbrev man hittade i Glenn Goulds skräpiga lägenhet när han just dött. Det var adressererat till konstnären Cornelia Foss, fru till kompositören Lukas Foss. Gould hade varit parets gemensamma vän ett tag innan han förälskade sig i henne. De inledde ett förhållande bakom ryggen på LF, och när Gould ringde hem till dem för att tala med henne brukade han förställa rösten och låtsas vara någon annan. Exempelvis Sir Nigel Twitt-Thornwaite, dekan över brittiska dirigenter, eller en Herbert von Hochmeister. Vad han inte visste var att LF visste om deras affär och ibland själv låtsades vara husållets kinesiska hushållerska när det ringde.

---<>-~oXo~-<>--

Jag måste läsa Stig Larsson igen. Försökte berätta för någon igår om vad jag tycker om hans post-skönlitterära projekt i exempelvis Wokas lax?, men ut kom bara ett gymnasialt bludder. Eller jag kanske bara borde tala i haiku hädanefter. Med ett menande leende och nicka långsamt vid sista raden.

En kollega

går raskt fram och tillbaka mellan korridoren och skrivbordet bakom mig medan jag sitter och halvsovande ritar små kryss i marginalen på papper som ska in i pärmar. Jag skriver också: "Maudlin Olofsson". Jag har haft syfilis så länge nu.

Öken

Okej, nu är jag Bruce Chatwin igen, ni får stå ut. När jag reste runt i Mellanöstern kom samtalen ofta (i brist på andra gemensamma beröringspunkter) att handla om vad som skilde mig som nordeuropé från den arabiska snittmänniskan. En återkommande sak var förmågan (eller viljan) till ensamhet. Att vara ensam en hel dag var i Egypten ett tecken på mental sjukdom. Och min vän Ibrahim sa att om han var tvungen att gå en vecka utan mänsklig kontakt skulle han ta livet av sig. I Egypten är inget lättare än att träffa nya människor. Som utlänning kan man faktiskt gå fram till vem som helst och bara: "Ska vi umgås?". Okej, så länge man inte är en man och personen man tilltalar är en kvinna och man befinner sig på landsbygden (läs: öknen).

Jag hade ett projekt: Varje gång jag träffade någon höll jag fram min svarta anteckningsbok och bad dem skriva en dikt de kunde utantill. (Jag var en sådan där tönt ni vet, som ni hånskrattade åt i korridoren. Jag minns också lapparna ni satte upp på mitt skåp.) Jag fick ihop väldigt mycket, mest saker på arabiska och hebreiska. En gång höll jag fram anteckningsboken under näsan på en beduinkvinna helt draperad i en lila fotsid dräkt. Hon skakade avvärjande på huvudet. Jag vet inte om det var för att hon inte kunde skriva eller för att hon trodde jag ville att hon skulle skriva sitt namn, vilket skulle vara ett stort faux pas (egentligen borde hon inte ens pratat med mig, men jag var så ung och blond att jag knappt räknades som man). Senare på ett lastbilsflak blev jag, av hennes förkläde, approachad med erbjudandet att gifta mig med henne. Hemgiften skulle som jag förstod det bestå av x antal kameler, samt ett mindre slott, även om jag misstänker att just slottet var lite påhittat. Jag sa att jag skulle fundera på det, och tog faktiskt erbjudandet under ganska seriös begrundan. Under tiden satt jag och tittade på kvinnan och tänkte att jag aldrig sett ett ansikte med ett så fint nät av rynkor.

Jag kom att tänka på det där med ensamheten, bara så där. Jag sitter på jobbet (det tråkiga av dem) och kan när som helst sträcka ut handen och röra vid den fysiskt förnimbara tristessen. Jag kan mycket väl bli galen här.

I övrigt tänker jag på

hur besviken jag blir över

• ischoklad
• att öppna en omogen avokado (slöseriet!)
• att jag missade kvinnan med porslinsögat igår
• chokladpannkakan (idén, drömmen - och sedan den kalla sanningen)
  

Men också glad över att

• jag kan överrumplas och efteråt sitta och plocka nervöst med händerna i knät och dricka ur ett tomt glas två gånger

But secretly you'd love to know what it's like, wouldn't you?

Beroende på hur jag känner mig vill jag antingen

• slå an ett vackert dim- (eller maj-) ackord på en Steinwayflygel
• spela ett furiöst trumsolo med supersnabba fills och galna synkop-hihats
• inget alls

Idag vill jag spela flygel. Analogin är så klar: ett rikt och mångtydigt A-maj som ljuder i spegelsalen på Grand. Och sedan kanske jag improviserar kring samma ackord en stund, Jarrett-style.

Skinkan, del 4

Nä, jag skojade bara.

Men jag hann umgås lite med grabbarna på kvällen i alla fall. Allan passar så bra i blått. Och Jesper är så busig, han skulle bestämt vara på Allan hela tiden.

Bootle

Mot den förlamande skammen ordinerade jag mig själv en promenade ner till min lokala återförsäljare av dagligvaror. Länge har en av de unga kassörskorna gäckat min livslust. Hennes hår är blont i en starkt hudfärgad ton, och hon har det i en arg tofs i nacken. Mascaran ligger i klumpar på ögonfransarna och en slarvig kajal ringar in hennes isblå mört-ögon. Hon tittar aldrig på en när hon säger hej, och detta hej (som i själva verket är ett hejhej) uttalas varje gång med exakt samma uttråkade, fallande tonfall.

Jag har en vän, han är sjuk. Varje gång han träffar en grupp människor samtidigt blir han tyst, tittar ner i marken och förpassar sin ångest till ett litet beige-rosa flickrum någonstans i Upplands Väsby. Det är just förutsägbarheten, har han förklarat för mig, i hälsningsproceduren som han inte står ut med. Han vet exakt vem som ska säga hej till vem, när och hur, att det blir olidligt att uppleva det i verkligheten. Jag tror det var någonting sådant.

I så fall drabbas jag av något liknande varje gång jag står och lägger upp mina varor på bandet framför denna kvinna. Men en dag (och detta är sensmoralen) förändrades detta. En man stod före mig i kön, och han talade inte svenska. Så kassörskan pratade engelska med honom. Och det var den mest sublima kassörske-engelska jag hört i hela mitt liv. Det lät som att hon stod i kassan till en seedy slakteributik i någon av Liverpools mest deprimerande grannkommuner. Ni ska veta att det var vackert. Men sedan:

- Hejhej.

Skammen

Jag fick faktiskt en bok om Kaurismäki. Fast nu har jag sovit en stund. Den diffusa skammen blev mig övermäktig. Det är något med julen som är så fel, så fel. Tänk såhär: Ni ska sätta upp ett sakralt och oändligt sobert körverk på, vad ska vi säga, på gräsmattan utanför Hoppets kapell vid Skogskyrkogården. Man ska fira Benjamin Brittens födelsedag. Det ska vara stilla sensommarkväll. (Han föddes i november, jag vet, men tänk bort det!) Så långt från luciagala på Globen man rimligtvis kan komma. Men under repetitionerna visar det sig att körsångarna allesammans är före detta Idol-deltagare. Det finns ingen gruppharmoni, alla vill stå längst fram, sjunger affekterat. Du blir olycklig, din Hortons blir värre. Och jag vet inte, betyder det något att sakralt felmärktes av blogger.com:s stavningskontroll som istället föreslog skralt? Och betyder det något att Kjerstin Dellert ser väldigt "romsk" ut på den den här bilden?

Kati

Och så fick jag en bok om Kaurismäki. En hel del fina bilder, bland annat på den förlamande vackra Kati Outinen:


Ska läsa ur den för dig, Salvada. Ett kapitel varje gång vi ses, som incitament för fortsatt umgänge.

Imorse

åt jag frukost med min mamma efter att ha väckts av att hennes katt begravde sina klor i mina fötter. Vid frukostbordet lyssnade vi på Ekot, och när vädermänniskan sa "juldagsvädret" frågade mamma:

- Sa han Judasvädret?

Arlanda

Jag ska sova hos mamma inatt, för imorgon bitti ska vi åka och hämta syster d.y. på Arlanda. Jag har tagit på mig rollen som oljan på vågorna mellan kvinnorna i min familj. Att sätta mamma och endera systrarna i samma bil är ett cyniskt experiment som nästan alltid slutar i tårar. Därför åker jag med och avstyr samtalet från de allra sårigaste och skuldbetyngda ämnena. En gång åkte mamma själv och hämtade min syster på flygplatsen. Det första hon sa när hon såg henne i ankomsthallen var:

- Du har blivit riktigt... korpulent!

På väg till Skarpnäck berättade mamma om när hon och pappa var på väg till en fest. Det här var i slutet på sextiotalet, och mamma var relativt nyinflyttad till Stockholm från Kalmar. Pappa hade sagt, lite trevande:

- Eh, på den här festen kan det hända att, eh, folk byter partner med varann. Vad tycker du om det?
- Sånt där intresserar inte mig, jag kommer från landsorten.

Det där blev sedan dess ett stående begrepp - allt mamma inte kunde tänkas gilla, för hon kom från landsorten.

Jag har ont i höften.

Glöggen gjorde mig stursk och jag utmanade min syster på armbrytning. Som alltid vann hon, och när jag försökte rädda mig från en alltför snabb förlust använde jag mitt bäckenben på ett olämpligt sätt.

Julklappsutdelningen var lång och gav mig huvudvärk. Ingen grät. Det hände i princip ingenting. Det är nästan att jag saknar min barndoms jular, där pappa satt tyst och mörk i blicken i sin favoritfåtölj en bit ifrån oss andra. Mamma hade ett spänt och olyckligt leende på läpparna och gick och la sig tidigt, pga huvudvärk. Och jag grät alltid två gånger: Först när mina klappar öppnades och jag såg hur futtiga de var jämfört med dem jag själv fick. Sedan när jag haft sönder mina egna och ångrat att jag någonsin önskat mig dem.

Annandagen, däremot, blir en dag av hyacinter.

Min plan

just nu:

Ta tunnelbanan till Centralen, sätta mig på ett tåg, vilket som, se hur långt jag kommer. Jag tror alla inblandade skulle vinna på det.

Min syster har redan ringt och påmint mig om att ta med skinkan. Jag kunde höra på hennes röst att det krävts tio lejons viljestyrka att vänta till efter tio med att ringa. Julgransbelysningen hade gått sönder. Vi kanske måste ställa in alltihop.

Jag menade förstås

det tidiga nittiotalet. Inget annat. Om nu någon tvivlade.

He's on the phone

Mitt i förtid exekverade nyårslöfte har visat sig vara bland det smartaste jag gjort sedan jag gav upp det här med en frisyr. Obehaget försvinner när man konfronterar det, omfamnar det. Sedan kanske det förs över till någon annan. Summan av allt obehag är uppenbarligen rätt konstant. Men låt mig bara säga att det finns bra och dåligt obehag. Förvirrande nog känns de precis likadant. Men man får tänka på det. Till vidare ger jag er en visuell representation av obehagets själva motsats. Här vill jag vara, hela tiden:

Skinkan, del 3

Jag känner en trötthet i paritet med den hos någon som simmat över engelska kanalen och efter det joggat i militärkängor söderut till Marseille för att där bli misshandlad av illegala flyktingar från Tunis. Det gör ont överallt och jag är utsvulten och darrhänt. Det var inte roligt alls, det här.

Jag tog tunnelbanan till Skärholmen. Där fanns inga skyltar som sa: "City Gross, den här vägen", så jag gick in i gallerian. Där drabbades jag av ångest och tog min tillflykt till Myrorna. Detta visade sig vara ett smart drag för jag hittade där en snygg jacka och en något mindre snygg slipover (även om det stod "blus" på prislappen). Jag fick gömma mig bakom en fåtölj i möbelavdelningen en stund, för jag såg en människa som jag har ett otydligt förhållande till. Och är det något som gör mig bleksvettig så är det otydliga relationer (till otrevliga människor, som i det här fallet).

Sedan gick jag ut, gick fram till en man på en bänk och sa: "City Gross?". Han kastade en snabb blick på mina kloss-skor och sedan på min mössa med skärm och öronflärpar och sa: "Jag följer med dig en bit, kom här". Jag gick lite bakom honom och skrapade med fötterna i marken. Sedan pekade han och jag gick vidare. Efter ungefär sju svåra år var jag framme. Då hade jag mötts av åtskilliga medlidsamma blickar, som alla följde samma mönster: Från kloss-skorna till mina stora tumvantar och vidare upp till flärpmössan. Jag var så hungrig att det kändes i bihålorna. Men jag kunde inte avvika från uppdraget. Gick in och möttes av en fyrtiogradig hetta, som ständigt ökade i intensitet. Människorna inne på City Gross mådde märkbart dåligt. Ångesten och den genuina känslan av ensamhet och förtvivlan var taktil.

Vid skinkdisken drabbade den mig också. Synen av fem hundra tusen plastinpackade skinkor i något som mest av allt liknade ett gödseldike var avskyvärd. Men det var inte det som gjorde mig olycklig. Det måste ha varit dålig Feng Shui just där, bara. Sedan hjälpte det inte att jag hade det här i hörlurarna just då. När jag hittat en skinka som varken var rutten eller hade alltför synliga skoavtryck gick jag mot kassorna medan jag bar skinkan som den sista droppen vatten. Kön var tolv år lång. Vid ett tillfälle ville jag inte vara med längre. Jag försökte ge bort skinkan till kvinnan framför mig i kön, men hon ville inte ha den. Fast nu när jag rekapitulerar händelsen framstår det sannolikt att jag bara buffade henne lite passivt-aggressivt i ryggen med skinkan, medan jag mumlade: "Nej... nej...".

Sedan väntade jag på en buss tillsammans med olyckliga och stressade människor från hela samhällstrappan. Några väckte mer intresse än andra:

• En kvinna stod på sammanbrottets rand och förmanade sitt barn att stanna kvar i barnvagnen, på det att bussen snart skulle komma. Barnet hörsammade inte detta. Kvinnan bar på uppskattningsvis trettio kilo julklappar. Bredvid dessa två stod barnets far. Eller, hans kropp stod där, men allting annat hos honom befann sig många, många eoner bort. Vad jag kunde se såg han ut att trivas mycket bra var han nu befann sig.

• Två korta och tjocka män i identiska outfits: Cowboyhatt, håret i hästsvans, boots samt precis samma fula Peak Performance-jackor. Den ene drog en barnvagn. Det var lite grann som sådana där figurer man ritar tillsammans - någon ritar huvudet, en annan ritar bålen osv. Det gick inte ihop. Hade man sett dem i en film skulle det bara känts löjligt.

Väl på bussen brast det för den stackars kvinnan. Hon skrek: "Ingen mer nu! Bussen rymmer inte fler!". Hennes man satt bredvid mig och log ett svårtytt, knappt skönjbart leende. Mittemot mig satt en kvinna som hostade rakt ut utan att hålla för munnen. Jag följde med bussen hela vägen till Tumba, för jag orkade inte gå av. "Jag orkar inte mera nu!" sa jag.

Okej,

jag sitter helt fredligt, äter ischoklad, This.Is.England.2007.SWESUB
.DVDRip.Xvid-pirat på datan. Skyddslös sitter jag i mina babyblå långkalsonger och kramar min lilla lortiga tygkanin. Vad händer? Jo, jag blir misshandlad!

Så här gick det till. Shaun flyger upp och börjar fäkta med armarna mot uppviglarskinset, så småningom lugnar allt ner sig och uppviglaren imponeras av lillens mod. Han säger:

- What a gem!

Översättningen lyder:

- Vilken röra!

Skinkan, del 2

Jag har av min stränga syster nu fått klara förhållningsorder:

• Jag får inte ge upp skinkuppdraget på det att hela julen som vi känner den nu vilar på mina veka flaskhalsaxlar.
• Jag måste imorgon utan knussel bege mig till kommungränsen vid Kungens kurva och inhandla en av samma syster utpekad skinka.
• Under denna strapats ska jag ha på mig ett par nyinköpta kloss-skor i brunt läder. Fötterna måste peka inåt när jag går och i handen måste jag hela tiden hålla mitt laminerade SL-kort i en stel hand.

Okej, den sista punkten stod jag för.

Hårda ord

Jag hade just ett jobbigt gräl med en kollega. Hon kom in med en pärm jag ordnat och frågade hur jag hade tänkt. "Det är mycket enkelt" svarade jag och förklarade. Nu är det dessvärre så, att mellan en smart design och en smart produkt står alltid användaren själv. I det här fallet mina kolleger som inte bryr sig om den strikta ordning jag försöker upprätthålla. Jag och min kollega talade förbi varann, vi var bundna av meningslös prestige. Jag blev upprörd. Jag blev det därför att jag insåg att mina idéer om katalogisering inte var någonting värda om jag inte kunde förmedla hur man skulle använda sig av dem. Jag bor i ett elfenbenstorn.

Skinkan, del 1

Hela mitt liv har jag av min familj sluppit ta något som helst ansvar för någonting. Alla mina jular har varit oaser av lugn och trivsamhet. Det har visserligen varit besvärligt att se min mammas plågade stress, och nu på senare år min systers spända käkar och avlägsna blick. Det har gjort mig ont att se dem lida, dock inte tillräckligt för att resa mig upp och hjälpa dem, för det har jag aldrig behövt. Vill man på ett övergripande sätt förklara hur detta kommer sig kan man använda ett begrepp som kallas könsmaktsordningen. Den har gjort mig slö och indolent.

I år däremot har jag fått ansvaret för ingenting mindre än skinkan. Min mamma opponerade sig till en början, men min syster stod på sig. "Han är ju så liten!" sa mamma. Jag vet inte vad jag ska göra med skinkan. Och vad för sorts skinka ska man köpa? Smörgåsskinka? Mamma, hjälp mig. Jag lägger mig här på kudden tills du kommer.

Om detta nyår kan man

säga två saker, och nu ska jag säga dem. Firandet kommer bli kul, och det vet jag därför att förra nyåret tillbringade jag hemma hos min mamma, drack te och grät. Året innan kraschade jag en fest i en studentbostadslokal på Gärdet. Uppviglade till ett snöbollskrig mot ett gäng assyriska ungdomar, som efter ett tag började skrika "Ta tönten i brillor!". Jag hade azurblå glasögon, och kastade därför väldigt träffsäkert. Sprang iväg och gömde mig i en smutsig snödriva en stund tills situationen lugnat ner sig. När jag kom tillbaka till festen hade ungdomarna varit där och hotat min kompis (han hade också glasögon, de trodde han var jag). Sedan hittade jag en vodka-BiB under ett bord och allt spårade ur. Nyåret innan dess var hemskt. Och året innan det fantastiskt. Min syrra hånglade med min väns knappt byxmyndige bror. Sedan vaknade hon hemma hos en annan karl hon mött utanför MacDonald's. På morgonen ringde hon mig och med ynklig röst sa hon:

- Jag är i Södertälje...!

Och det andra jag kan säga om detta nyår är att jag har ett löfte som kommer göra ont. Det är viktigt att hålla i minnet här att obehag är den känsla jag räds mest av alla tillgängliga. Okej, känslan man har när man vaknar efter att de amputerat allt är antagligen rätt jobbig den med. (Bara att skriva det där gav mig ett höggradigt obehag.) Vad som kommer göra ont är att mitt nyårslöfte för i år blir att alltid (eller i möjligaste mån) välja obehaget. Aktivt välja att göra det obehagliga framför att inte göra något alls. Alltså: måste jag välja mellan att, vad ska vi säga, ringa någon jag gillar eller att låta bli för att jag blir nervös av telefoner - ja, då ringer jag. Och det visar sig ju oftast att det är värt det. Så tänker jag.

Slouching

Idag på dn.se kan man rösta på årets stockholmare. En av kandidaterna är Carin Götblad. Åh, det är så lätt att mobba Carin Götblad! Det vill jag inte göra. Tvärtom vill jag stryka henne mjukt över kinden och säga: "Carin, du är bra". För det finns ingen, jag repeterar, ingen på denna jord som bär upp en uniform lika illa. Hon har en underbar förmåga att se utklädd ut. Utklädd och illa till mods över att utsättas för den obegripliga charad det offentliga livet utgör. Hon ser ju mer utklädd ut än Svullo gjorde i sina polissketcher, som oftast slutade med att han trillade i vattnet och simmade i land med ett jättefult bröstsim.

Götblad, med bland andra den något stiligare Anne Ramberg (fast kanske inte just på den här bilden).

Obehaget

Och för ungefär en månad sedan slutade jag använda mobiltelefon. Logiken bakom detta var att jag tyckte det var jobbigt att använda mobil, och ha med den hela tiden. Alltså: jag hyste ett obehag, och sedan försökte jag undvika obehaget. Detta har alltså straffat sig. Jag måste göra tvärtom. Måste konfrontera obehaget, och hädanefter bara göra sådant jag tycker är obehagligt. Nu måste man betänka att just känslan av obehag är av alla känslor den jag hyser störst obehag inför.

excite will tear us apart

För ungefär två månader sedan bytte jag mejladress och domän helt och hållet. Jag kastade mitt gmailkonto och skaffade ett hos excite.co.uk. Lite för att det kändes spännande med en brittisk domän. Jag har fått äta upp detta nu. Det har visat sig att excite drivs av skrupellös rysk maffia. Antingen det eller också kan det vara ännu ett misslyckat entreprenörsprojekt av Johan Staël von Holstein, för nu har allt kraschat. Och dessutom hittar jag små konstiga blad i kaffet. Det kan väl aldrig finnas en plausibel förklaring till att det flyter omkring växter i kaffet?

På fyrtiotalet trodde barn att alltsom hände dem var normalt.

Jag är hemma och sjuk. Det drar från fönstret. Huset jag bor i byggdes 1944 och har aldrig renoverats. Det är röta i alla väggar. Proppskåpet är inte större än en temugg, och propparna tillverkas bara i Schweiz och måste beställas. Jag lånade Carl Johan De Geers Med kameran som tröst från min nya arbetsplats:

Det rätta kanske är att gå igenom alltsammans från början. Och sen hugga sönder det. Göra sig av med det, för att kunna tänka. Det finns ändå nåt som är bra med tidens gång. Den där känslan man har, av att vara nära en mycket viktig upptäckt. Jag menar: att en formulering ligger på lut, längst bak i huvudet. En formulering som gör att jag kan förklara, både för mig själv och andra. Och då är det klart att tiden kan kännas... underlig. Den rullar på, tiden. Och man ska strax komma på det.

Såhär någonting:

...

Det är inte svårt att skriva om roliga saker, eller att skriva om det banala och alldagliga så att det blir komiskt. Det är i själva verket ganska lätt. Vad som däremot är svårt, och fyllt av en massa fallgropar, är att skriva om saker som verkligen betyder något. (Och vad det är kan jag inte redogöra för.) Ett ord för mycket och det man skriver om blir tomt och alltför generellt. Sedan kanske allt är generellt, i stort sett. Men så känns det ju inte alltid. Och det är kanske inte säkert att man aldrig får falla i det där fallgroparna, men det kräver ett stort mod, och en viss abandon. Det har inte jag.

Fast sedan kanske det kommer fram på andra sätt.

New chance

Ja, nu har jag börjat på det nya jobbet. Det ligger i Spånga och precis som förut är mina arbetsuppgifter enformiga och okvalificerade. Men jag får vara inomhus, och det finns en kaffemaskin. Mina krav är två, och det är dessa.

Jag vaknade med förkylning men kunde inte gärna stanna hemma första dan. Tåget stod inne vid perrongen när jag kom till Telefonplan och jag gjorde som jag gjort många gånger förr: Fem snabba steg och ett raskt hopp över spärrarna. Bara att idag var jag försvagad av sjukdom och slog i knät i vändkorset och landade på magen på det kalla och hårda betonggolvet. Inget gick sönder, men knät är ömt och svullet. Jag gör här inga som helst anspråk på att ta del av en enda gnutta av den empati som vi alla hyser gentemot Salvada i hennes nuvarande, gipsade predikament.

Jobbet är bra, och det är av två anledningar:
1. Jag har roliga och trevliga kolleger (den medelålders chefen och hans tre söner, förutom jag och Sannusjka).
2. Gratis lunch i matsalen varje dag.

Det finns en vacker ljushall, med sådana där amerikanska mall-hissar, ni vet. Runda, av glas, som går utanpå innerfasaderna. Det finns visserligen bara två våningar, men tanken går fram.

Och ba:

- Nu ger du mig lappen, E. Annars får du smaka på solfjädern!
- Hah, hah. Det är när du talar till mig på det viset som min perverterade och masochistiska kärlek till dig växer sig starkare, Salvada.
- Se så. Lappen.
- Förlåt.

I'm in luv

Efter Salvadas inlägg där hon liknade Erin O'Connor vid en snygg Charles Hawtrey var jag såklart tvungen att googla honom. (Salvada är mitt universitet för övrigt) Jag hittar en bild på honom och följer länken till något slags nätuniversitet. Där har de lagt upp en massa handkolorerade foton på engelska skådespelare från tiden innan ljudfilmen. Antingen har jag feberyrsel eller så är de här bilderna helt fantastiska. Det kan naturligtvis vara så att jag både har feber OCH att bilderna är underbara. Många bilder är det, här är några:

F. Collingbourne i filmen San Toy

Charles Groves i filmen The Elder Miss Blossom


Weedon Grossmith i filmen The New Boy


Jessie Bateman i filmen The Man From Blankley's

Och på tal om

romantic omfamningar, senaste gången för mig var i somras. Men det lämnade en bitter eftersmak, och sedan dess har jag inte vågat mig på något sådant. Men visst, jag kanske gör det igen, om omständigheterna är rätt.

humanity, i love you

Trappan upp till Långholmsgatan från tunnelbanan är av någon anledning alltid blockerad av folk som står längst upp och plötsligt inbegripits i någon intressant diskussion. Det var den också en morgon i höstas när jag var på väg till jobbet. Vid trappans topp stod två medelålders kvinnor och pratade med en man i samma ålder. Kvinnorna hade Gudrun Sjödén-kappor på sig och mannen en beige rock. Just den här morgonen kände jag mig vek, så jag orkade helt enkelt inte säga "ursäkta". Jag orkade heller inte känna ilska. Ibland gör man inte det. Istället gick jag sakta upp för trappan utan att de tre tog någon notis om mig, och när jag stod precis bakom mannen la jag min kind mot hans axel. Inte på något passivt-aggressivt sätt, sådär som man gör när man ordlöst buffar sig fram genom folkhopen. Utan som för att säga: "Här är jag. Jag har ett komplicerat förhållande till min far."

Och här

övar Hasse på poser inför dejten med Alice:

Inte galen

Från två av varandra oberoende individer, i ungefär samma nivå av paranoia, har jag hört att fluor ska vara skadligt för hjärnan. Det ska fräta på hjärnan på något sätt. Detta har jag fram tills nu skjutit ifrån mig. De som hävdat detta har inte varit vid så god vigör, och alltså inte gjort något särskilt strong case. Men nu börjar jag undra. Det skulle förklara så mycket, skulle det inte? Och hur kommer det sig att det inte finns en enda tandkrämssort utan fluor? Till och med det koagulerade saltvattnet i min syrras lägenhet innehåller fluor.

Jag är INTE galen!

-

Och nu läser jag i Wikipedia att S.P.M fick idén att bära påskliljor i bakfickan när de skulle spela på The Hacienda, och han tyckte lokalen var så grå och trist så lite blommor skulle lätta upp.

Kids

Jag träffade någon igår och det visade sig att vi hade gått i samma skola i mellanstadiet. När jag redogjorde för vilka lärare jag haft insåg jag att jag mobbat nästan allihopa. Jag var strulig, kastade saxar, fällde spydiga kommentarer, hånlog. Jag hittade lärarnas soft spots (skilsmässa, ensamhet, alkoholmissbruk, nervositet) och slog till, hårt och flera gånger. Om jag träffade mitt elvaåriga jag skulle jag ge honom en innerlig kram, och sedan skulle jag bussa ut honom i snön och låta de andra barnen mula honom. Var kommer hatet ifrån?

My mirth

Jag sov ingenting inatt. Var uppe med vargarna. Stod en stund i regnet och läste högt för dem, tidig 1600-talslyrik genom järngrindarna. Såg ni mig? Ni vet, där borta vid järnvägsstationen.

Sedan gick jag hem, rökte en cigg, pratade med grannarna om telefonskräcken.

13/12

Jag läste något roligt igår. Sedan tänkte jag på något ännu roligare. Jag skrattade. Efter att ha skrattat hade jag ett genuint roat leende på läpparna. Ni vet, ett leende som liksom är självförsörjande, det finns där och man mår bra. Så tittade jag på mig själv i spegeln. Vad jag såg där var någon som såg ganska missnöjd ut, men som befann sig i en social kontext där missnöje inte anses fint och därför bör döljas bakom ett stelt leende. Mitt uppriktigt menade och genuina leende syntes bara som en stel kramp i mitt ansikte! Ser jag ut så här på riktigt? Jag skrattar, och sedan är jag Stina Ekblad i Kaninmannen.

Försökte

lägga in ett par gamla bruna manchesterbyxor med sydda veck. Det lyckades inget vidare. Och de spränger i marken vid Ericssons kontorslokaler ända till halv tio på kvällarna. Varje smäll åtföljs av ett långt och dämpat slamrande nerifrån källaren, och det fortsätter resonera i elementen en stund till. Jag lyssnar varje gång, skriver i min bok.

I'm just a baby

Halkkörningen gav mig, förutom nöjet att sladda omkring med en knubbig artonåring i passagerarsätet, även en dos ångest. Och den kan man formulera så här: Arton-nittonåringar framstår för mig som så jobbiga, distanslösa, omogna, osäkra och ständigt beredvilliga att visa sig duktiga. Men mest av allt, och kanske som summan av dessa brister, är de bara tråkiga. Min ångest väcktes när jag insåg att också jag är betydligt yngre än andra i min omgivning. När kan man börja umgås med folk som är tio år yngre än en själv egentligen? Jag klarar inte av tanken på att vara ett ungt och skojigt alibi som man inte kan ta på allvar! *obstinat och jobbig emokid_93*

Dessutom är jag för gammal för det.

Vägen till friheten, del 87346

I eftermiddag ska jag halka runt i en för ändamålet anpassad bil på Gillingebanan. Jag är ganska nervös, för jag har inte suttit bakom ratten på en bil på snart ett år nu. Senaste gången var i februari tror jag. Jag och mamma hade hämtat ett enormt skrivbord från några vänner på Lidingö. De har ett fint funkishus precis vid vattnet, och mellan kobbar och skär kan man se finlandsfärjorna glida förbi. De har slagit ut väggarna i övervåningen så med köket undantaget är där bara ett enda stort, ljust rum. Visserligen med afrikanska mattor och masker på väggarna, men ändå. Mammas vänner är antropologer med en dragning åt antroposofi, så när man kommer dit blir man bjuden på linsgrytor och teer som smakar svett.

Vi hade baxat upp skrivbordet på taket till mammas lilla tredörrars-Opel, och började köra upp för den ganska branta grusbacken upp till vägen. Då får bilen motorstopp och mamma faller in i sitt vanliga kris-mode: Omväxlande katatoni - hysteri. Omgående börjar hon "Nej, det här går inte! Vi får ringa bärgare, det här går inte! Jag klarar inte det här! Bilen välter, jag klarar inte det här!".

Nöder kräver helt enkelt att jag tar över ratten. Jag delar en del egenheter med min mamma, men beredskapen att hamna i ett hysteriskt tillstånd av vanmakt och förtvivlan ligger inte för mig. Jag kan däremot ibland känna stans största obehag (varför jag aldrig kommer kunna köra upp) men hysterisk blir jag nästan aldrig. Så jag kör in mot stan. Tanken är att mamma ska ta över när hon lugnat ner sig, men det händer inte. Så här har vår övningskörning sett ut de senaste åren; mamma är skärrad och jag sätter mig bakom ratten "tills vidare". Körkortstillståndet gick ut för ungefär sju år sedan, men både jag och mamma har inför varandra och oss själva inte låtsats om det. Mamma har dessutom intagit en kalmaritisk hållning (hon är från Småland) vilket innebär att om polisen stoppar oss behöver vi bara spela lite dumma och säga att vi glömt att tillståndet gått ut. Kanske ge polismannen en påse wienerbröd, vad vet jag.

En halv kilometer hemifrån, vid brandstationen ungefär, blir vi stoppade av en poliskontroll. Mamma blir hispig. Staccatoflämtar: "Herregud. Vad ska vi göra? Du har inget körkort. Hur ska det gå." Vi vinkas in av en allvarlig konstapel och jag ber till Gud att mamma ska hålla tyst. Minns nu att vi har ett skrivbord i kompakt ek på taket, något större än bilen själv.

- Kan jag få se körkortet tack.
- Vi övningskör... (säger jag. Mamma tittar fram och vinkar lite vekt.)
- Kan jag få se tillståndet?
- Mmm... (Här börjar mamma rassla med alla papper i handskfacket. Vi vet båda att något tillstånd inte finns där. Hon rasslar mycket hetsigt. Jag ler ett matt leende mot konstapeln, som inte ler tillbaka.)
- Eh, jag kan inte hitta det! Jag verkar inte hitta det!
- Får jag se ditt körkort? (Mamma ger det till polisen som går iväg en stund. Stämningen i bilen är kompakt. Obehaget är kompakt. Polisen kommer tillbaka, och ser mycket besviken ut.)
- Varför har ni ingen övningskörningsskylt?
- Har de stulit den igen?! (säger jag och tittar menande på mamma, som ler ett osäkert leende mot polismannen.)

Situationen är mycket löjlig. Jag och mamma är båda dåliga lögnare. Polisen vet att vi ljuger, och han vet dessutom att vi vet att han vet att vi ljuger. Alla inblandade är lika illa berörda av situationen. Men spelar man bara tillräckligt korkad löser sig allt. Vi får åka därifrån utan påföljder, bara vi byter förare. Just när det visat sig att allt kommer ordna sig börjar mamma hets-förklara varför jag överhuvudtaget satte mig bakom ratten. Jag försöker nypa henne diskret i armen och viskar: "Tyst! Det räcker! Gör inte så att han ändrar sig!".

- Eh, jag blev så skärrad. Jag skulle köra upp för en brant backe och bilen fick motorstopp, och jag klarar inte av sånt! Men min son, han kör så lugnt! Han kunde köra upp för backen, men jag... Ja, du vet hur det är! Och vi hade den tunga lasten, och... och...

Någon

har hamnat på sjukhus och måste få nya broddar i julklapp. De gamla var uppenbarligen inte anpassade till curlingkängornas mjuka sulor. Jag hoppas så man slipper amputera!

Sedan är jag lite osäker:


Eller kanske:


Den mörkblå modellen kan bli besvärlig att använda om man har långkalsonger med lågt hängande gren.

Nej, men allvarligt. Jag hoppas hon snart mår bättre.

I min systers tomma lägenhet

finns det i badrumsskåpet en tub amerikansk tandkräm. Den är gjord uteslutande av salt. Salt och kanske en skvätt vatten. Jag måste alltid titta noga på tuben när jag borstar tänderna, måste försäkra mig om att det inte är någon arkaisk vårtsalva jag har i munnen. Efteråt har jag alltid mycket fina rispor på emaljen, och det ilar varje gång jag andas in.

Japan

Jag sitter i min ortopediska kontorsstol och försöker bemästra ett illamående. Det är framtiden: Hur ska det gå osv. Något som stört mig på sistone är dygnens beskaffenhet. Alltså regelbundenheten. Jag kommer inte runt hur mycket det stör mig att alla dygn är lika långa och med vissa förskjutningar ser likadana ut. Jag tänker makro, alltså. Att mina dagar ser likadana ut börjar bli ganska behagligt. Men dygnen, det är som japansk dropptortyr. Om exakt 24 timmar sitter jag här igen, och tänker precis samma tankar. Det ligger en bunt papper till vänster om datorn på skrivbordet. Jag antar att jag ska ta mig an dem på något sätt. Börjar med att rita streckgubbar i marginalerna.

En liten,

liten stund igår tittade jag på nobelmiddagen. Jag hann se Carina Berg intervjua en übernördig KTH:are som bland annat fick frågan om de festade loss och "hällde champagne i varandras munnar" när deras favoritforskare fick priset. Jag vred mig i plågor, det var inte alls roligt. Men det var däremot det här. Jag vill bara säga: Peder Lamm, shame on you!

Om jag någonsin fick för mig att

spela in en dokumentär med ett uttalat syfte (att svärta ner någons rykte till exempel), ja då skulle den se ut som Debbie Melnyks Manufacturing dissent. Pladdrig, patetisk, osaklig och rörig skulle den vara. Den skulle sakna röd tråd och den skulle inte alls veta vad den egentligen ville säga. Den skulle smaka som en torr McDonald's-hamburgare och den skulle vara underhållande som en nobelmiddag.

Lessing is more

Ann Victorin intervjuade Doris Lessing för ett par år sedan. Lessing är, i likhet med min gamla körskollärare Lasse en människa som skrämmer mig. En extrem skärpa, avsaknad av all onödig osäkerhet. Men samtidigt inte barnsligt tvärsäker heller. Lasse tog ibland ett bestämt tag om ratten och svängde åt en när han tyckte man var för otydlig. Och en gång när vi körde runt i Nacka, någon av de finare delarna, sa han åt mig att stanna utanför ett av husen för han skulle kolla sin brevlåda. Jag var arton och livrädd för alla män, och särskilt Lasse, så jag stannade vid grinden till en stor funkisvilla med en enorm sjötomt. Hans skratt var fullt av hån.

Men vad skulle jag säga... Jo, vid något tillfälle i intervjun kom Lessing och Victorin in på politik, och Lessing nämnde någon minister, och med en urbrittisk bisats liksom i förbigående: "...who ruined everything", för att sedan direkt gå vidare. Jag tycker det var fantastiskt.

Familjeangelägenheter #1

Av min mor ärvde jag driften och förmågan att förvirra. Av min far ärvde jag föraktet. Mamma skickar mig ibland vykort:


Det var längesedan jag åkte bakpå lastbilar. Men pojkens truliga min påminner om den jag ser i fönstrets spegelbild de söndagsmiddagar då det just gått upp för mig att mamma inte serverar min favoriträtt.

Och

projekt "Lägga sig i tid" är ännu i planeringsstadiet, som ni märker. Men det viktigaste är att man trivs i sig själv, som jag alltid sagt.

Du bist nicht allein

När jag sitter i ett litet rum och hukar framför ett Excel-spreadsheet på Söder kan det ibland komma in en kvinna. Jag antar att hon är en kollega, men jag kan inte veta säkert. Hon kommer in i mitt rum med en fråga eller en problemställning. Det har aldrig med jobbet att göra. Hon vill veta vilken bok hon ska köpa till sin man i julklapp och håller fram en lista utskriven från Amazon.com under min näsa. Jag tittar på listan och säger att jag har läst

- Åh! Du har läst den? Var den bra? Ska jag köpa den?

en recension av den tredje boken, och att den verkar rafflande. Hon slutar aldrig prata. Det är fruktansvärt löjligt, men eftersom jag inte har något viktigt för mig, och dessutom hyser en genuin kärlek gentemot människorna lyssnar jag och nickar. Jag ler, och ibland anlägger jag en tankfull min som för att säga: "Mm, det var intressant...".

En dag var mitt tålamod lite klenare och jag började tvivla på att jag skulle klara en femtonminuters staccatomonolog före morgonfikat. Jag flackade med blicken, tänkte intensivt på utvägar. Tittade ut genom fönstret och såg den enorma skorstenen som tornar upp sig i rött tegel. Jag frågar henne:

- Den där skorstenen, vad används den till?
- Åh, den. Sista måndagen i varje månad bränner sjukhuset alla amputerade kroppsdelar. Då kan det lukta lite sött. Ha ha!

Patience pt. II

Som så många gånger förr var denna kväll den sista i en lång rad utekvällar utan mening. "Nu flyttar jag till landet!". Men då måste jag först fixa körkortet (ett tio år gammalt projekt som borde kunna realiseras inom kanske ett år om inte min Hortons förvärras), ha ett jobb där (eller en mecenat), samt kunna leva utan bredband. Alla dessa tre punkter är skrattretande ogenomförbara. Så är det, jag får leva med det. Isen går nog fortfarande att riva upp med en pinne.

Nä nu kaffe! Och knäck-kok med syrran.

Livets hårda

Vi plockades upp av två abonnerade SL-bussar vid macken under Katarinahissen. Sedan åkte vi västerut i en timme, under vilken jag höll på att förgås av kissnödighet. Jag spelade fantastiska jazz-trumsolon på knäna och svettades medan jag förgäves letade med blicken efter platser i bussen att kissa på. Sedan kom vi fram till en två våningars träbyggnad någonstans i Mälarområdet. Man såg att festen styrts upp av formgivare:



Men för att vara en fest i en stuga mitt i ingenstans var det hemskt välordnat. Ingen dog / försökte döda någon, ingen hade sex på en förstärkare. Det mest minnesvärda som hände:

• Ett får sprang plötsligt in på dansgolvet med en ficklampa på huvudet.
• En lustig kille försökte hoppa över ett staket med en 80 cm lång stav, och jag agerade coach.
  
• Tre av arrangörens barn sprang omkring och letade efter sina föräldrar.

På den här bilden har jag just dragit mig undan för att framföra en impromptu-acapella av So weit wie noch nie. Tackorna är trollbundna. (Det är inte jag till höger, jag är utanför bild.)



Wir hören ein Singen im Raum
Singen im Raum
Singen im Raum

Jag ska aldrig gå ut mer, har jag sagt det?

Livet, va

Mycket händer nu. Nya (riktiga) vänner, ett nytt jobb (verkar det som), "Maggans" bortgång. Kanske ett nytt liv. Ett liv som inte har en tyst tristess som sin främsta beståndsdel. Kan det vara möjligt? Nej, det kan det förstås inte. Jag är helt enkelt inte förmögen att svika mitt kall som den trista tillvarons, den meningslösa aktivitetens... fanbärare, if you will.

Nå. Min vän A var på disputationsmiddag igår kväll. Inte hans egen, men han fanns med i referenslistan. Felstavad, men ändå. Han kände sig fullkomligt malplacerad i sammanhanget. Alla med sitt fält, alla disputerade, alla med en total oförmåga att göra det som lockar A mest av allt - att göra ingenting.

- Vad gör du, doktorerar du?
- Eh... Jag skriver på en artikel. [Sedan x antal i sammanhanget oväsentligt stora tidsenheter, med ungefär tre rader/månads hastighet.]

03:18

<3

Flickan säger:

- Jag är så glad!

Grått dis

Tog ledigt från jobbet idag och gick en lång promenad in till stan. Gick via Liljeholmen, längs med Årstaviken, via Skanstull och norrut. Det är väldigt vackert att gå skogsvägen mellan L-holmen och S-tull. Det byggs väldigt mycket i början av vandringen, stora rör ligger utspridda i skogen och armeringspålar sticker upp ur vattnet. Och de alldeles nyuppförda husen i det som en gång var ett industriområde ser förmodligen ut precis som de gjorde på de första sterila idéskisserna i pastell. Samma absoluta renhet, unga taniga träd i förgrunden. Till och med samma lustigt olikfärgade balkonger i bleka färger (som ser ut att vara gjorda i sprött sockerglas). Det finns dessutom flera rostiga järnportar som leder rakt in i berget, alla med tunga hänglås på.

En riktigt lång promenad brukar kännas som det enda som hjälper när man skäms över att ha vaknat för sent, igen. Men det hjälper i själva verket aldrig. Därmed inte sagt att det inte ger någonting. Man får en fast rumpa, och det är väldigt belönande att sitta ner och dricka kaffe efteråt.

Jag stod en stund och tittade på Södersjukhuset från andra sidan viken. En helikopter landade och det lät otroligt mycket. Det måste haft att göra med att ljudet färdades över vatten eller något. Jag tänkte på broar. Jag stod mitt emellan Skanstullsbron och Årstabroarna. Och jag tänkte på att varje gång en bro ska byggas så är det alltid tusen människor som protesterar och menar att bron inte behövs. Nu stod jag och pratade för mig själv, som man gör när man befinner sig i skogsmiljöer. Jag spelade upp en diskussion mellan förespråkare och motståndare till ett brobygge just här, över till SöS. Motståndaren var saklig och menade på att det redan fanns tillräckligt med broar över Årstaviken och att skog och mark skulle ta skada av ökad trafik. Förespråkaren var mer emotionell och talade i affekt om "möten" mellan människor, och hur de underlättades om det fanns broar. Tror dessutom att just ordet "bro" användes i metaforisk betydelse.

Och när jag stod där och diskuterade med mig själv kände jag så tydligt att just där, mellan dessa två broar över till en befolkad stadsdel, kunde ensamheten bli väldigt stor. Jag kände mig inte särskilt ensam, men om man gjorde det var det just mellan två avlägsna broar man inte borde befinna sig. Jag tänkte mig det som en boktitel, min debut: Ensamheten mellan broar.

Okej,

ska bara vila mig en stund. Sedan kan ni komma.

Nej, det här duger inte.

Nu sätter jag mig ner och slutar inte förrän det är perfekt. Det näst bästa kan kanske duga i resten av tillvaron men inte här. Nu så.

112

Något som gör mig riktigt arg är att Hemköp City kränger gamla och torra kanellängder som "kanelskorpor". Och de har dessutom fräckheten att lägga dem i en korg precis bredvid de färska kanellängderna. Etter värre är att i och med att de är torra blir kilopriset på "skorporna" högre än för de färska. Jag stirrar på telefonen på mitt skrivbord. Funderar på att ringa 112:

- Larmtjänst, vad har hänt?
- Man har stulit ifrån mig.

Min syster

tog sig samman i New York. Det var mig veterligen första gången. Men hon sa att hon inte kände något. Visserligen hade hon glatt utropat "Vart ska vi gå nu?!" när de stapplat ut från ett indiskt kollektiv klockan sex på morgonen. Innan hade hon dansat en eldig dans med allihopa. I vanliga fall hade hon stått och hållt i sig i en stolpe:

- Är du trött, syrran?
- Jag är så himla, himla sömnig... Gjorde jag bort mig?
- Närå.
- Alla hatar mig va?
- Ja, faktiskt.

Nej, det gör de faktiskt inte. Men jag tror att just att ta sig samman kan vara knarket för henne. Gud vad min blogg har blivit ful. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Någon som hänger med till Skövde?

Was ist Musik?

Okej, det nya livet alltså. Det gick inget vidare att gå upp tidigt. Klockan 12.40 vaknade jag och det första jag tänkte var som vanligt: "Alla är besvikna på mig!". Sedan gick solen ner, och då spelade inget någon roll längre.

Jag köpte flm och läste Martina Lowdens text om att livet aldrig kan bli en film, men att man åtminstone kan se på film hela dagarna på Cinemateket (tror jag hon menade). Tidningen är väldigt snygg och inte alls dålig. Sidorna har en behaglig textur, lite som "litteraturfanzinet" mono från slutet av nittiotalet. En jämförelse helt gripen ur luften naturligtvis. Papperet är strävt. Men mono - jag hittade ett gammalt nummer i en "jag måste slänga allt junk!"-frenzy härom veckan. Det slog mig hur ointressant det var att bläddra i den. Alla utom en artikel handlade om manliga författare som var aktuella för ca trettio till femtio år sedan. De allra flesta var skrivna av män också, och det kändes så daterat. Att sida efter sida mötas av svartvita bilder på författarmän i ciggrök och tweedkavajer. Alla artiklar i flm är skrivna av kvinnor. Jag vet inte om det betyder något.

Sången om det nya livet

Om jag någonsin gjorde vad jag sagt så länge nu och fick lite KBT-behandling vet jag precis vad terapeuten skulle säga:

- Nu går du och köper en vettig väckarklocka och går upp i tid om morgnarna, så ska du nog se att vi slipper träffas så här igen.
- Men jag köpte en på IKEA, och den gick sönder.
- Då köper du en ny. Och ha inte sönder den den här gången.
- Men jag hade inte...
- Det finns andra som behöver den här behandlingen bättre!
- Förlåt.
- ...
- Ibland är jag så less på allt, jag orkar inte gå upp ur sängen!
- Väckarklocka. Och glöm inte din pärm när du går.
- Det var mina anteckningar, jag hade mer att säga... (Bläddrar stressat) Amputation! Jag är fobiker!
- Försvinn nu, jag börjar bli riktigt olycklig!

Det finns nästan inget (eller ja, det är klart det finns en hel del...) som är så kontraproduktivt för ens psykiska välbefinnande som att gå upp sent på eftermiddagen. Natten tillbringas i en mer eller mindre hypoman bubbla av orimliga planer och idéer för framtiden. När man vaknar är solen på väg ner och man vet att alla är väldigt besvikna på en. Och man känner sig skör, så skör. Man skulle inte ens våga åka till Skövde, och ännu mindre göra verklighet av alla sina storslagna nattliga planer på att bosätta sig bland aporna i Borneos djungler etc.

För några veckor sedan var alla så vackra. Det fanns en ton av silver i hyn på människorna på bussen. Deras blickar var klara och flackade inte. Kvällen innan hade de gråtit över en förlorad kärlek. Inte okontrollerat och hulkande, men en samlad, nästan saklig gråt som visste: Det var så här det blev, och nu fortsätter livet. Sedan hade de sovit en djup och drömlös sömn. Vaknat tidigt, gått ner till viken och rivit upp den tunna isen med en gren och doppat sig hastigt i det vinterkalla vattnet. Och sedan vandrade de in till stan. De var inte rosiga om kinderna, men det fanns ändå som rosor under det silvriga.

Nej,

det senaste inlägget var helt enkelt för mycket. Jag har tappat kontrollen. Den här bloggen har blivit ett MONSTER! Nu är det jag som börjar lägga mig i tid, går upp i heltid och slutar svara på mina kollegors frågor med tystnad och/eller rebusar.

The Mag

Gud, jag glömde nästan berätta. Vi hade begravningsfika för Maggan idag. Tjejerna hade köpt tigerkaka och värmeljus, och det var riktigt mysigt i fikarummet. Vi lyssnade på valsång och The Boppers som var Maggans favorit, och intet öga var torrt när vi tittade på videon hon spelade in från semestern i Alingsås. Jag hade förberett ett litet framförande. Ställde mig på bordet med min bandspelare med komp på en kassett. Inför alla Maggans kollegor sjöng jag Chris Lancelots vackra Inga kan älska som vi, och jag kände att det var mycket uppskattat. I mitten på låten ville jag ge något av mig själv till framförandet och rappade lite:

Maggan is sleeping with the fishes, while I am sleeping with the bitches!

Och här gjorde jag en sådan där svepande hiphop-gest för att inkludera mina kollegor i budskapet. Sedan var det en lång instrumental bit, så då dansade jag en suggestiv dans med mina långa sjalar. Här började jag bli lite andfådd, och halkade till lite och råkade trampa på tigerkakan. Jag vet inte riktigt hur avslutningen blev, för så inne i musiken var jag ärligt talat.

Sången om Småland

När man har släkt i Småland kan man få höra de mest absurda historier. Bland annat har jag från flera, av varandra kanske inte så oberoende källor hört berättas om ett ganska stort antal gossebarn födda på fyrtiotalet med namnet Clark. De döptes efter Clark Gable som var populär i stugorna på den tiden. Detta är ju inget konstigt alls, om det inte vore för att engelskakunskaperna i dessa nejder på den tiden var väldigt skrala. Ingen visste hur Clark uttalades eftersom man bara såg namnet i eftertexterna. Så enligt sången om det inavlade Småland ska det än idag finnas män som lystrar till namnet [Slark].

Maggan went off the road and crashed

Jag är inte manodeppressiv (OBS! pp) men mitt allmäntillstånd pendlar mellan två ytterligheter. Hur dessa kan beskrivas har jag fram tills för åtta minuter sedan svävat i lycklig okunskap om. Men nu är det slut med det. Antingen är jag Dickie Greenleaf - diabolisk, (känner mig) skitsnygg, superelak, rik som ett troll, omsvärmad. Eller så är jag Tom Ripley - ensam, obehaglig, kärlekskrank, ful, bortkommen, psykopat. Detta är naturligtvis inget någon annan märker. De ser bara en lätt bleksvettig person i för korta byxor stå och skruva på sig i ett hörn, företrädesvis det mörkaste och dammigaste. It's all up here...! Vilket var precis vad jag sa till Maggan när hon frågade var jag hade sparat det senaste halvårets katalogisering. Och det var efter det jag kände mig nödgad att plocka fram saxen.

Tom Puss

Igår var vi på galleri Bastards lilla fest på Östgötagatan. Konstnärsflator, konstnärsbögar, Detroit-techno samt rökning inomhus. Allt man kan önska sig av en kväll på stan alltså. Jag försökte få kontakt med den snygga och hårda dj:n (tänk Lady Sovereign), men när hon tilltalade mig blev plötsligt underdelen av förstärkaren jag satt på helt rund, och jag fick ta ett väldigt fult och krampaktigt tag om dj-bordet. Det var ett streck i protokollet.

Sedan gick vi till 7Eleven och köpte chips och folköl. R snattade ett paket Dextrosol och kassörskan kallade mig av någon anledning "pappa". Sedan när vi kommit inomhus berättade någon om en kompis som en sommar bestämt sig för att följa DN:s Tom Puss. Minns ni den? En vit katt och en björn klädd i randigt på olika jobbiga sedelärande äventyr. Det var alltid hyllmetrar med text man var tvungen att ta sig igenom varje dag. Ingen orkade. Men den här killen gjorde det under en sommar. Men sedan missade han en dag, och efter det fattade han ingenting.

Jag ska sjunga

sången om den finska överläppen.

Omslag 9

Imorse (14.05) svepte jag två snabba resorb, gjorde 40 armhävningar och sjöng Amazing grace till ljudet av min ständigt ringande telefon. Sedan åkte jag till Tumba och skivbolaget Häpnas minifestival i Botkyrka konsthall. Islaja satte mitt hjärta i brand med sin finska loop-elektronica. Hela tillställningen ackompanjerades av gråtande spädbarn med stora hörselskydd samt gläfsande hundar av oklar ras.

Dagens omslag, det sista i ordningen, är en bok jag fick i present av en av mammas vänner när jag tog studenten. Jag hade spelat ett högt spel inför honom, och det fick jag sota för. Han gav mig boken och med ett snett leende sa han "du kan väl ringa mig när du läst den, så kan vi snacka lite" när jag med fuktig panna bläddrade igenom den nervöst. Teckensnittet som möter en där är Courier, och man får känslan av att Jaynes skrivit direkt på boksidorna med en gammal Facit.